Aftonbladet – 29 november 1841, sida 1

LUST-RESAN. Det var en vacker September-mergon; solen strålade så klart in genem fönstrea på Östanby, en frisk vind skakade lönnarnes rika teppar och gungade syren-qvistarne, hvilkas blad med ett sakta buller slego emot fönsterrutorna; umder deras sluftande spel, som ömsom kastade dager och skugga på glaset, satt en ech annan tätting qvittrande i det gröna skyddet eeh tycktes utan minsta räddhåga nyfiket titta in i sjelfva salen. Vid ett väl ordaadt frukostberd satt husets egare, kapten Dunderborg, en lång mager figur, med rödt yfvigt hår, stora ljusgrå ögon, beskuggade af ögonbryn i lika färg sem håret; ett par mustascher, ofantligt stora, i samma nyans, gålvo ett bisteri utseende åt hans solbrämda, koppärriga ansigte, der dem stora örnlika näsan var det utmärkande draget, på hvars stolta välborna bugt en näsvis vårta funnit för godt att taga sin plats. Midt emot honom satt församlingens vördige pastor, kaptenens gramne, stjufbroder, och man kunde nästan tillägga sup-broder. Ean var liten till vexten, men rundeligen begåifvad af naturen, ty han hade små rumda bruna ögon, högröda. runda kinder, rundade händer, väl rumdad bakpåse, och höghvälfd, rurmdad mage. Han brukade äfven en rundskuren, svart peruk, men det var blott vid högtidliga tillfällen; vanligen gick han med sin skalliga hjessa helt obetäckt när det ej var kallt, då han bar den tefsprydda svarta klädesmössan, och hemma hos sig oftas! åt med detta hedersplagg på hufvudet. Som prestgården lig helt nära Östanby, brukade pa