kernas närvarande ställning förtjenar citeras följande ur en artikel i sArnheims Courantr: Kan det väl vara angenämt för Konungen, att regera öfver en missnöjd och af omåttliga bördor nedtryckt natien? Skulle väl Koxungen känna så mycken sympathi för Baron van Doorn, förnämste! upphofsmannen till fäderneslandets olycka, en ränksmidare, som blott tänker på sin personliga upphöjelse, att H. M. vill bibehålla denna man vid statsrodret, till och med för priset af en hel redlig nations förtroende? Skulle exjakobinen van Maaner, som efter hvarandra tjenat Konung Ludvig och Fransmännens Kejsare, och sedermera var chef för Wilhelm I:s byrå (sådan var de förre ministrarnes ställning efrer hvad de sjelfve tillstått) skulle väl den mannen, som mest af alla drifvit Belgierne till uppror, vara så värderad och så högaktad af Konungen, att H. M. ville göra regeringen impopulär, för att bibehålla denne man i ministeren? Nej, en förståndig menniska kan icke begripa en dylik hårdnackenhet, efter den lexa, som regeringen erhöll 4830. Man må icke längre tvifla derpå: nationen har uppvaknat. Fennes tålamod är slut, och hennes förtroende förvandladt till misstroende. Hon fordrar andra, bättre garantier för framtiden. Regeringen, som skulle lyssna till denna allmänna önskan, är döf för densamma 0. S. V.D TYSKLAND. Vi bafva förut omnämnt, att en synod af Lutherska presterskapet för närvarande är församlad i Berlin. Följande intressanta meddelande, rörande densamma, förekomruer i ett bref från Berlin af d. 46 dennes, infördt i Hamburger Neue Zeitung: Synoden i Berlin är icke upphäfven, såsom några tidningar berätta, utan fortsätter sina sessioner. Ordförande är Biskop Neander, och ordförande i den kommissionen, som skall uppgifva förslag till stärkande af den evangeliska kyrkan, är öflverkonsisterial-rådet, professor Marheineke, hvilken, såsom bekant är, redan föreslagit allmän läro-frihet. Men striden inora presterskapet synes tilltaga i häftighet, och olyckligtvis återkomma i detta ögonblick alla de rykten, som förlidet år så mycket oroade sinnena. Ettsträngare firande af Söndagen synes verkligen vara i fråga. Man har vid ö thalers böter förbjudit al! handel under gudstjensten, äfven hos slagtare och bagare, fastän minga fattiga familjer väl icke hafva sina saker så ställda, att de tidigt på morgenen kunna köpa sina lifsmedel; äfvenledes få icke mera galanteri-bodarne öppnas om Söndagarne, hvilket i en så stor, på keastoch modebutiker öfverrik stad, är ganska kännbart, isynnerhet vid jultiden. Tillika säges, att på nya året ali musik em söndagarne kommer att förbjudas, och att värdshusen och till och med theatrarne skola tillslutas. Detta sednare är dock knappast treligt, emedan, då förlidet år fråga härom var, theatrarne beviste, att de derigenom årligen skulle förlora 50 å 69,000 thaler, oberäknadt det elaka intryck, som en dylik åtgärd nödvändigt måste åstadkomma. Deremot hotar striden att blifva förd till och med från predikstolarne. Fiere af våra mest aktade prester hafva redan derifrån talat emot falsk fromhet och öfverdrifter, ferdrat frihet i tron, liksom i vetenskaper, och varnat sina församlingar, att icke låta tillfångataga sitt förnuft och sin öfvertygelse; ty kristendomens sanna väsende är frihet, och det höfves icke den äkte protestanten att blindt tro, utan moget öfverväga hvad som är rätt och sarnt. ÅA amdra sidan ämna 33 prester på första advents-söndagen hålla predikan om Söndagens firande, cch förmana sina församlingar att bilda föreningar, hvilkas medlemmar förbinda sig att hädanefter tillbringa denna dag med böner och kyrkogång. Dessa händelser kasta bränbara ämnen in i massan, under det den bildade och lärda publiken dessutom med hfligt intresse åskådar filosofiens strid, ech följer frågan em vetenskapens frihet. En nyligen hos Otto Wigand i Leipzig under titeln: Basunen, utkommen skrift framställer Hegel och hans läror såsem den verklige antikrist, men gisslar i sanning med den mest bitande satir den blinda tron, jemte den herrskande-falska fromheten och dess anhängare. I rak motsats härmed fördömer deremot den Evangeliska kyrkotidningen allt förnuft och allt framskridande, rnåed den vildaste zelotism, och finner i Berlins Politisches Wochenblatts en afgjord, väl understödd kamrat. Andra modererande tendenser blifva utan kraft och verkan, emedan censuren hindrar den fria diskussionen, och sålunda se vi med bekymmer huru den undergräfning allt mer och mer fortgår, från hvilken endast den fulla frihet i vetenskap, lära och tro kurde rädda oss, som de utmärkRE a