gång, skall styras af en ludi Magister, det är för mycket begärdt. Prinsens af Ponte Corvo vänner ökades dagligen, så att pluraliteten var afgjord till bans förmån; men det hederliga tänkesättet rådde kos Ständerna, att de icke ville skilja sig från Kooungen, utan önskade, att han ville lemna dem sitt bifail. Flere af mina vänner, utskiekade af Prinsens af Ponte Corvo parti, kommo till mig, för att förmå mig gå öfver till hans sida. De sade: att jag ensam återhöll saken; ty jag kunde öfvertala Konungen. De tillade, att Adlersparre och hans folk voro mina ovänner och skulle störta mig, om de fingo öfverhanden. : Jag svarade: det vet jag; men ingen enskilt afsist har någonsin verkat på mig. Jag har icke bibragt Konungen tankan att föreslå Hertigen af Augustenburg till threnföljare. Det gjorde Adlersparre och Platen; men sedan de fått honom att gå så långt som nu skedt är, kan jag ej tillstyrka att han skall motsäga sig sjelf. — Jag skrifver detta för efterverlden och bör uppriktigt bekänna, att jag dessutom hade svårt vänja mig vid den tankan, ait Sverige skulle styras al en fransk General. Mitt politiska system är det gamla, bygdt på vänskap med Frankrike, men ej på undergifvenbet, och Prinsens rätta tänkesätt kände ingen. Baron Wetterstedt omtalade allt hvad Kejsar Napoleon skulle göra för Sverige, af vänskap för Prinsen. Erfarenheten har lärt huru föga han kände begge två. — Sakerna vägde, på sätt nu sagdt blilvit, då en händelse inträffade, som vände allting till Prinsens förmån. Den 40 Augusti annoncerades mig sent på aftonen en kurir. Det var en svensk, vid