Aftonbladet – 27 november 1841, sida 1

var villrådig, om han skulle antaga eller icke ett anbud, för hvilket han hade, sade han, Konungens godhet och sin broder att tacka; men troddes dock kunna förmås dertill. Hertiginnan var alldeles deremot; ty hon ville att hennes bror, Konungen af Dannemarck, skulle få svenska kronan. Ehuru det således var tvifvelaktigt, om Hertigen ville emottaga ihronföljden, voro hans anhängare lika ifrige. Adlersparre hade Konungens HandSekreterare Battram isina händer. Denne, som alla aftnar var inne hos Konungen och jellrade med henom, talade då beständigt föraktligt om Prinsen af Ponte Corvo och kallade honom Sergeant. Han intalade så Konungen, att Hans Maj:t sjelf skref till ÖfverStåthållaren, som var mycket för Prinsen, eti bref med förklenliga uttryck om honom. Så snart jag det fick veta, skref jag till Sköldebrand och bad honom förstöra Konungens bref, på det intet minnesmärke af en sådan Hans Maj:ts orättvisa måtte finnas. Jag tillade: vi tänka olika om valet af en thronföljare; men detta hindrar mig ieke, att göra Prinsen af Ponte Cervo den rättvisa, man är honom skyldig. — Adlersparre och hans anhängare förmådde Konungen att kalla Grefve Wrede till sig. Hans Maj:t sade till horom: Min salig fader var er fars store gynnare, Min bror har gjort er lycka och jag hav alltid ; varit er vän. Huru kan ni nu vara emot mig? Wrceden svarade: Jag erkänner med vördnad all Konung Adolph Fredriks godhet emot mio far. Kung Gustaf I:s mig visade nåd skall jag aldrig förglömma och Ers Maj:t skall jag vara intill dödsstunden huld och trogen; men att Ers Maj:t vill att Sverige, efter Hans bort