Aftonbladet – 25 november 1841, sida 2

vill du alldeles icke. Men om jag au sade, at du måste lyda mig i deuna saken? — Det säger aldrig min lilla tant, ty det kar aldrig vara hennes mening atttvirga mitt hjerta sade Aline bedjande. — Ditt bjerta? sade tant Rosina eftersinnande torde hända är detjust det som spelar mig dett: spratt; jag erinrar mig nu, att du tycks gansk; road af herr Allards sällskap och visar honmon mycken artighet. — Om så är, vore det ej underligt; han ba ju räddat mitt lif. — Må så vara! erkänslan är en vacker dygd men för det han räddat ditt lif, är ej nödvän digt, att du just skall helga det åt honom. De finnes ingen pligt som kan fordra det. — Ingen pligt, min geda tant; men om mir egen sällhet... mitt hjerta... fordrade det, til lade hor rodnande. — Hvad vill detta säga? har du, utan att rådfråga mig, afgjort ditt val? — Ack! värdes förlita mig! jag har ej valt ej rådfrågat, ej afgjort, ty ifrån den stund ja återvaknade till lifvet i Thibauds hydda, har jag nästan omedvetet öfverlemnat mig åt de känslo jag erfor vid åsynen af den, som var mitt lif räddare. Denna höjelse var så naturlig, att ja; aldrig sökte bestrida den; det syntes mig, son han just derföre var utsedd att frälsa mig frår en ryslig död, och då ödet sammanförde oss Paris, trodde jag min älskade tant med glädje skulle förena oss, i synnerhet som Eugene, så utmärkt för sin talang, i alla afseenden är et! Passande och förmånligt parti. — Det kan väl vara, min kära Aline; men herr Vol-au-nues vore likväl i mitt tycke oändligt mycket bättre. Jag antager ej ditt nekande ännu; du må besinna sig bättre på saken: då tror jag säkert du skall fördraga vår älskvärda poät. — Aldrig! aldrig kan han behaga mig, eller