Aftonbladet – 25 november 1841, sida 1

trodde bäst skingras genom ombyte af föremål och klimat. Lorden följde detta råd, och hade redar tillbragt ett år i Paris, utan att hans tungsinthet innu var öfvervunnen. Då han först lät presentera sig hos tant Rosina hade Aline väekt hans uppmärksamhet, och tycktes ingifva honom gladare åsigLer af lifvet, men den fransyska glädtigheten som gjorde henne så intagande, var just det somm hos henne minst behagade vår melankoliska lord, ehuru han, för hvar gång han såg henne, lt mera försonade sig med hennes oskyldiga slädje. Troligtvis skulle han, genom någon uppMuntran från Ålimes sida, antagit hennes mun trare sällskapston; men hen visade honom blott en artig likgiltighet. När han då såg Sugette med de stora svarta ögonen stundem fulla af tårar, och detta mjeltsjuka leeade, som tycktes vara en öfvergång från glädje till smärta, hvilade hans bliekar ofta med välbehag vid den sköna so bundna. Några suckar, som omedvetet undfölld renne, intogo honom ännu mera till hennes fört lel, och då hon en gång anförde ett par melansoliskt öfverspända verser af Lamartine, fulk bordade de alla Suzettes nya eröfring, hvilket 00 sjelf ganska väl märkte. Någen formlig förslaring gjorde väl ej den ädle lerden, men han alade sälan med någon annan än Suzette; vid ulla lustvandringar var han alltid tillreds att bjuda henne armen, och hade en gång för alla valt sin plats hos henne vid måltiderna. Aik letta gaf den munira Aline anledning tili många slada infall, hvarmed hon brydde sin vän, och wvaråt Suzette sjelf slutligem skrattade rätt hjertigt. Den allvarsame lorden såg det lyckligtris icke, ty det skulle ansenligen nedsatt hennes