Aftonbladet – 24 november 1841, sida 3

— —tHNH5 hh5RHMGTGTÅRÅ An ty han hade de öfriga gevären hos sig. Såsom jas sedan erfor, hade han förgäfves sökt affyra min dubbelbössa, ty jag hade reglar på alla mina lås, och han förstod icke att behandla dessa. Han var er god jägare och kände enda medlet för min räddning, hvarför han förhöll sig stilla. Så förgingo några minuter. Tigern gjorde intet försök att angripa mig en stråle afihoppet, att han kunde vara död, uppmuntrade mig. Jaz såg mellan grenarne, men mitt bjerta sjönk, då hans glänsande, gröna ögon träffade mina och hans heta andedräst slog mig i ansigtet Jag sjönk af förtviflan ned på mina knän och et rytande varnade mig, att äfven denna lilla rörelst var bemärkt. Men hvarföre angrep han mig icke! Tigern är ett fegt, misstänksamt djur; han angriper sällan, om han icke tydligt ser sitt folk. Jeg var nu dold af dadelbladen, och så länge jag höll mig stilla, hade jag ännu hopp. OÖOvissheten var mig odräglig; min bössa låg obrukbar vid min sida; ett försök att ladda, skulle varit min ögonblickliga död; mina knän voro sårade af den hårda marken och jag vågåde icke röra en lem. De besvärliga muskios svärmade omkring mitt ansigte, men jag vågade cke höja handen, för att jaga dem bort; då vinden asslade i bladen, uppgaf tigern ett fruktansvärdt jutande genom den tysta natten. Timmar, bittra, nga timmar, förflöto; jag kunde höra Chongens slag från byn hvarje timma. Andtligen inbröt mor:Ongryningen. Ack, buru Jycklig helsade jag icke less första strålar, som upplyste horisonten! Tigern este sig och aflägsnade sig ett kort stycke. Jag ände att faran var öfver och uppstod med en känsla f glädje, den jag icke kan beskrifva. En sådan att af lidande vore tiliräcklig att göra en vansinnig, ch jag undrade. att jag öfverlefvat den. Jag skicade shekaren efter elefanten, och om fem minuter nkom den gamle Goliath. Om fem minuter var det örbi. Tigern rusade på mig, så snart jag nalkades ans bo, men en kula lade honom död till jorden.