Aftonbladet – 24 november 1841, sida 2

ET ANRe EN sSATE I DEAE srrUTAAS nee ee var ändå ingenting i jemförelse med Eugenes sällbet att återfinna den sköna okända, henne, som var fästad i hans hjerta lika som på duken, henne sem han i tyst förtviflan helgat hela sin dyrkan, och som han aldrig mera hoppades att återse. Ingenting vore nu bättre, än att låta tant Rosira genast lemna sitt samtycke och anställa ett lysande bröllop åt våra unga älskande; de voro lyckliga, novellen slut, läsaren hade alltsammans på redig fot, och jag återvände till min slända, hvarmed mina läsare kanske af många skäl skulle vara högst belåtna; men detta allt vore så vanligt, (som tant Rosina plär säga); och ingår alldeles icke i min plan, förutsatt att jag alls haft någon sådan. Nu roar det mig i afton att skrifva längre, se der mitt skäl, och att för sitt eget nöje uppoffra andras är ett bruk, som mången gerna följer. Den beklagansvärda Alise, den olycklige Eugene måste siledes ännu genomgå motgångens skärseld, innan deras sällhet randas; så vida jag besluter att de någonsin ernå den. Jag kan Ju som Eugene Sue, Victor Hugo, Balzac, med flera andra, åta min hjeltinna insydd i en säck kastas i hafvet, eller bängas, och hjelten lefvande multna i ett benhus. Jag kunde ju låta de båda älskande kasta sig tillsammans i Seine-floden, skjuta sig för pannan, mördas af röfvare, eller göra en resa till Egypten och på Nilfloden uppslukas af en krokodil. Allt detta vore någonting mera nymodigt och ovanligt, och skulle säkert göra mera heder åt den anspråkslösa författarinnans uppfinning: åfva; men jag har ej ännu afgjort någonting i denna vigtiga sak; jag utfäster mig hvar