Aftonbladet – 24 november 1841, sida 1

loford. Så snart vi ätit middag, skola vi samfällt begifva oss dit. Tante Rosina frågade nyfiket efter målarens namn, men berättaren hade glömt det och påminte sig engast, att det var en ung karl ifrån norra delen af Frankrike, hvilken redan förut utmärkt sig genom åtskilliga smärre, men goda målningar. Herr Vol-au-nues, som var Alines trägna tillbedjare, hade imedlertid närmat sig till henne och satte beställsamt fram en stol, då hen gick till sitt fortepiane. Vågar jag bedja er att skänka oss eh af dessa förtjusande sånger, som lyfta oss på harmoniens och beundrans vingar till hänryckningens himmel, eller sänka oss helt betagna i ett haf af förtjusning? — Hänryckningen oeh förtjusningen tillhöra blott edra poötiska fiktioner; jag är, i sanning en så prosaisk varelse, att jag hvarken kan fatta elier uppväcka dem; men sjunga skall jag i alla fall gerna, om jag dermed kan göra er ett nöje. — Sjung gudomliga! Sjung till kärlekens och snillets lef! Det är att sjunga edert eget, kanske äfven mitt, tillade han med lägre röst. — Nej! herr Vol-au-nues, så höga ämnen vågar jag ej besjunga, svarade Aline småleende: det vore att jaga på ert område, och jag afstår dem alldeles till er poötiska talang. — Sjung då, bad han med talande blick, huru den lycklige skall vara, som en gång kan vinna ert tycke. — Ja, det vill jag göra så mycket lättare, som jag nyligen fått en liten narraktig visa med öfverskrift :