Aftonbladet – 24 november 1841, sida 1

ett par hundrade långsläpande och högtrafvande verser. — Vi komma nu att fråga, om Åspasie i dag nar tillfälle emottaga sina vänner, eller snarart itt hof? sade herr Vol-au-nues smilande. — Ack! min bästa herr Vol-au-nues, ingen ing är mig mera angenämt, men, ser ni, jag få) ofta neka mig verkliga nöjen; min tid är så upp agen: jag kan ej hinma till öfverallt, der mar påstår att min närvaro och omdöme äro nödvän: liga. Jag var nu sysselsatt med omskapninge! af min trädgård, som ni så artigt besjungit, til ade hon med en vänlig blick på poöten, och lerföre täckes mina vänner ursäkta, att jag ej ge nast var tilstädes att säga dem, huru mycke leras besök hedrar och fägnar mig. Samtalet tog sedan den vanliga vändninge! om poösi och målning, och någon af artisterna berättade, att det stora täflingspris, som målar akademien utfäst för det bästa sjöstycke, just fö några dagar sedan var vunnet af en ung, okänt artist, hvars tafla ägde ett betydande företrädt framför alla hans medtäflares. Taflan var yp: perlig, och i dag utsatt till expositiom; den stor: strömmen af gapande beundrare förökades mer hvar minut, och taflan gjorde furore; den va) ej allemast ett -sjöstycke, den förklarades tillik: för ett mästerstycke. Ack! min Gud! utropade tante Rosina, och ag, jag! har ej sett den! huru är det möjligt att en sådan talang kunnat undandraga sig mir uppmärksamhet? Jag vore, i sanning, färdig ati ro man öfverdrifver artistens beröm. Imedlerid måste man skynda att se denna tafla, och antingen justera eller förhöja den stora hopen: