Aftonbladet – 23 november 1841, sida 2

Jag tycker, att man i allmänhet gör den stac kars nyfikenheten mycket orättvisa, eller hvac säga mina vackra läsarinnor derom? den gör, sanning, mera godt än ondt i verlden, enlig min tanka. Hvem är det, vi hafva att tack: iför den lärdas och fornforskarens bemödanden! nyfikenheten. Hreem är det, som fyller vår: .spektakelsalonger ech ger goda hus? — nyfiken heten. Hvem lockar åhörare till konsertsalen Hvem ger afsättning åt bokhandlarens kram ocl föder den arma remanskrifvaren? Hvem är det som serolar prenumeranter åt tidningsutgifvaren! — allt nyfikenheten. Må vidå skona den arma och anse henne som ett mellanting af fel och goc egenskap! Dessa reflexioner, och mitt afvikande från ämnet, hoppas jag mina Bnga läsarinno förlåta mig, då jag derigenom sökt bereda er .ursäkt åt den svaghet, hvarmed Evas kön (som .malisen påstår) så ofta är behäftad. Händelsen kom nu våra nyfikne till hjelp Då gumman Thibaud samma afton gick till käl Jan alt hämta vatten, hittade hon på den gång. stig som krökte ned åt sjön, ett armband af hå och guld, på hvars lås var ett sammanbunde pamn. Den sjuka gjorde en rörelse af glädje när hon emottog armbandet ur den gamlas hand kyste det och suckade: Ack! det är den sist: lemningen af henne som jag för alltid förlorat Min mors och mitt namn äro åtminstone före nade: Elise Bråeville, Aline Montrose; o Gud hvarföre fick hon ej lefva hos sin Aline! tillade fon och vred gråtande sina händer. oo Alice! Aline! utropade Eugåae ofrivillig och mötte rodnande Suzettes smärtfulla blick som var fästad på honom. i