Aftonbladet – 23 november 1841, sida 1

TANTE ROSINA. ) TT. Eugåoe stod imedlertid vid bafsstranden, skyddad af en öfverhängande klippa. Hans rika, mörka bår fladdrade, fritt för vinden, omkring hals och axlar: en ljusgrön blus, sammanhållen af en gördel, slöt sig af blåsten tätt efter hans vackra växt. Hög och reslig stod han der, liksom han velat utmana stormen eller besvärja den. Hans stora, mörkblå öga fästades på hafvet och följde begärligt ovädrets tillväxt. Hela naturen syntes i uppror, himmel och haf sammanblandades, och mellan skyhöga vågor sågs på afstånd ett redlöst skepp, som än slungades ned i djupet, än kastades upp i höjden af böljornas raseri. Mörkret ökades; blott vidgblixtarne, som uppiyste horisonten, kunde man se, huru det; olyckliga fartyget drefs närmare stranden. Åskan bullrade förskräckligt, den brinnarde viggen öppnade skym och teckmade sina uädiga flammor på ide svarta molnen. Gälla skrik förkunnade de elycklige skeppbrutnes fasa, och man såg flera bland dem af vågorna kastas öfver bord. Vid masten låg ett fruntimmer på knä; med den ena armen höll hon sig fast vid masten och ntslräckte den andra bedjande mot himlen. Hemnes krafter voro uttömda, förtviflad neddignade hon, och i nästa ögonblick fanns hon ej mera der, en förfärlig våg hade slungat Lenne i hafvets afgrund. Eugene såg henne, Jyftad af böljorma, oeh nu kunde han, oakKtadt stormens fasa, ej dröja att skynda till den olyckSe gårdagsbl.