Aftonbladet – 23 november 1841, sida 1

ning återstod; med heppet om Eugenes hjerta ramlade de allesammans. 1V. Eugäöne hade imedlertid från Calais låtit tillkalla en läkare, som förklarade, att sjukdomen kunde bli långvarig och att patienten måste förflyttas till staden, der hen skulle njuta fullkomligare läkarevård. Detta förordnande var hos Suzette obeskrifligt välkommet, och med största bered villighet åtog hon sig att följa den sjuka till staden och lemna henne hos doktorns fru, som lofvat emottaga henne. Ännu ett par dagar måste man likväl uppskjuta hennes förflyttande, emedan en svår mattighet gjorde det vådligt, och under denna tid lemnade Eugene sjukrummet så litet som möjligt. Han gaf henne in på bestämda timmar, var alltid först till hands, när hon begärde dricka, och uppfattade först hvad hon med svag röst yttrade. Att hon kom från England, der hon nyligen förlorat sin mor, och nu ämnade besöka en slägung i Frankrike, detta var allt hvad han af heane kurnat utforska; men bennes namn visste han ieke, och det var just detta namn, han så lifligt önskade veta. Ackl den sköna fliekan kunde ej bära annat än elt vackert, ett älskligt namn! Den sjuka deremot påminte sig dunkelt den fara, hvaruti hon sväfvat, äfven sin frälsning derutur, och att bon nu såg sin räddare framför sig — det var någonting i hennes hjerta. sem tillhviskade henne det. Att hon gerna ville veta, hvem han var, kan man Jätt begripa, och nyfikenheten hade således intagit dem båda derom är ingenting att säga, då den så ofta få insteg hos oss gamla.