Aftonbladet – 23 november 1841, sida 1

drig hade han med så ömma blickar betraktat någon qvinna, som den, hvilken hade honom att tacka för sitt lif. Tacksamheten fäster oss alltid vid en välgörare, men ändå varmare sluter sig dennes hjerta, just genom välgerningen, till den, han beskyddat; egenkärleken, i alla tider så mäktig, kommer då med i saken; man älskar den, som står till oss i förbindelse: den. ger oss en så behaglig påminnelse om en god gerning, man stiger i sin egen aktning och trer sig ega nya anspråk på andras. På knä vid den förbleknades läger var Eugene behjelplig att väcka henne åter till lifvet; hela hans själ, bela hans öde, tyckte hån i den minutea beredde af hennes Nf, och när hon då uppslog de sköna ögonen och hennes första blick långsamt föll på henom, hvad tror ni då väl, mina läsare, att han velat ge för denna blick, eett kungarike värd,? soma skaldernas skald unttryeker sig. Hela natten vakade man öfver den okända, som väl var återskänkt till lifvet; men låg uti en: brännande feber, med dess vilda, yrande fantasier. Detta tillstånd fortfor ännu den andra dagen, och följande natten satt Suzette med röda, svullna ögon vid den sjukas säng. Kärleken är skarpsynt; Eugenes lifliga rörelser hade ej undfallit henne. Dessa blickar, som så ömt fästades på den okända, dessa omsorger, som upptogo hela hans själ, ack! den stackars: Suxette bade märkt dem mer än väll hon hade känt dem i djupet af sitt krossade bjerta, och försvundne voro alla hennes skönaste förhoppnin gar! Intet enda af alla de luftslott, den ungt flickan dagligen byggt i sin sextonåriga inbill