Aftonbladet – 23 november 1841, sida 1

ligas räddning. Afståndet från stranden var e stort. Han hoppades att hinna dit och fräls henne, innan horn för alltid skulle uppsluka af det vredgade hafvet, aMåtte himlen bistå migl) ropade han oci kastade sig i vattnet. Ett par gånger öfver svämmades han deraf, men som vinden lig å stranden, kastades den olyckliga flickan af vå gorna emot henom, just i det ögonblick, då har förlorat benne ur sigte och misströstade att lycka i sitt ädla bemödande. Det kostade honom et svårt arbete alt föra henne i land. Blett e minut samlade han sina krafter, skyndade mec sin börda till hyddan, lemnade den räddade til Suzettes och gummans omsorg, och nedlade henni på samma säng, dit ban sjelf för feraton år se dan, lika sanslös, som hon nu var, hade blifvi buren. : Det var först sedan, hon låg der, som har kunde urskilja dens anletsdrag, han frälst. Mar hade upptändt ljus i kojan och en stor bras: uti spiseln. Vid skenet häraf såg han henne utomordentliga skönhet, som ej em gång en död. lig blekhet förmi2?de att fördunkla. Ansigte var fint bildadt, iinga, svarta ögonhår betäekt en del af de liljeh vita kinderna, och rika, blond: liter, blötta af hafsvattnet, föllo ned öfver hen nes skuldror. En svart sidenklädning omslö den bildsköna växten, och den kalla hand, son nedhängde vid sidan af sängen, kunde aldrig må las vackrare. Och denna sköna varelse hade han räddat un dan vågornas härjande makt! hon hade hvila i hans armar! huru lycklig kände han sig ej bur stolt! Hans bjerta klappade af glädje; al