Aftonbladet – 22 november 1841, sida 3

tiga och behöfliga skänker åt mig och sin lilla fostersyster. Han lät än vidare utvidga och pryda vår enkla boning, och lemnade der en stor saknad, då han snart återvände till Paris. Alla år har han sedan skickat något af de penningar han besparat, och äfven de böcker han funnit nyttiga till din undervisning. Jag älskade honom som ena son och välgörare, oeh då han för någon tid sedan begärde mitt tillstånd att vistas här ett par minader, för att fullända sin tafla, var det en stor glädje för mitt hjerta. — Ack ja, mamma! det har varit så roligt! denna tiden har ilat så fort att jag ej begriper det, sade Suzette; men det blir också mycket ledsamt när Ewgåne Om ett par dagar öfverger oss. o— Min lilla Suzette, vi måste finna oss dervid, nu som förut. Att öfvertala Eugåne en längre tid dröja här, vore att hindra hans framsteg, kans lycka, och gud bevare oss derifrån! Du bar nu i alla fall ett nytt medel att förströ din saknad, om du öfvar dig med den guitarr han skänkt och lärt dig att spela. Det roar mig rätt mycket att höra dina sånger, sedan vi om aftnarne slutat arbetet. oc Det skall också bli min käraste sysselsättning, men den bästa rösten sakxnas, när Eugdne är rest! Under detta samtal hade det allt mera mulnat; mörkret och stormen tilitogo; den ena förfärliga åskknallen hördes efter den andra; en bagelskur smattrade mot rutorna, och den hvinande blåsten gaf ett doft buller uti skorstenen, — Gud förbarme sig öfver alla sjöfarande i afton! sade den gamla med sammanknäppta händer. — Måtte himlen bevara Eugene och föra honom lyckligt hem! suckade Suszette lika andäktigt, sakta för sig sjelf. (Forts. följer.)