Aftonbladet – 22 november 1841, sida 2

gande kusiner och artister. Vi buga ess på samma sätt och önska henne en lycklig resa. HH. Ej låpgt ifrån Calais låg vid hafsstranden en enslig boning, förr er fiskarkeja, nu försatt i ett bättre ech trefligare skick. Det fordna halmtaket hade lemnat rum åt ett tegeltak, fönstren vero större, en liten trädgård sågs på dem sidan af huset, som ej låg utåt hafvet, och var skyddad af höga klipper, hvilka bakom hvarandra höjde sig allt mera, likt em befästning kring den ensliga dal der hyddan låg. Några almar beskuggade huset; på dess gafvel slipgrade vinrankan sina rika festoner och bekransade det lilla fönstret, hvars utsigt sträckte sig öfver hafvet. Törnrosbusken och caprifolium, planterade vid en bänk utanför hyddan, tycktes ej rätt väl trifvas i den kyliga hafsvindens närhet, men en tät häck af korgpil och hägg, som instängde gården, frodades ypperligt och gaf ett utseende af ordning och trefnad åt den låga bomingen. Hela denna trakt bar för öfrigt stämpeln af en vildhet och enslighet, som än mera ökades af böljornas enfermiga svall emot några höga hvitnade stenar, hvilka reste sig på stranden, der en bräcklig farkost, bunden med ett tåg, sakta gungades på vattnets yta. Några får, som betade här och der på klippans aflsatser, voro de enda varelser, som gåfvo lif åt den ödsliga taflan. Det var afton, stormen tjöt förfärligt, det upprörda hafvet kastade skummiga vågor högt upp på stranden, och mörka moln samlade sig allt mer öfver horizonten, der den nedgående solens sista strålar färgat Vesterns skyar med blodröda flammor. Inne i hyddan, nära eldstaden satt