Aftonbladet – 22 november 1841, sida 1

ser och målarakademiens expositioner, dömde utan smak och urskillning öfver allt hvad hon der såg, föll i hänryckning öfver de medelmåttigaste saker, öfversåg verkliga mästerstycken utan att märka dem, oeh ansåg sig sjelf för en priviligierad domare öfver; allt som hörde till talangernas område. Det är skada,, sade hon ofta suckande till sina vänner, patt jag ej som helt ung odlade mina ovanliga anlag för målning! Jag känner altt en Raphaäls, en Corfregios anda finnes hos mig. Så snart jag kastar ögat på en tafla, är det någonting inom mig som genast säger mig dess förtjenster el!ler fel; jag behöfver ej gran,ska för att bedöma den, och mitt omdöme slår aldrig felt. Men denna lyckliga förmåga, som hon sjelf så högt värderade, de smickrande rökoffer, som hembures henne af några förmenta artister (de verkliga uppskattade hennes omdöme för hvad det i sig sjelf var) voro likväl ej tillräckliga att fylla de många luckorma af en overksam lefnad, ett flärdfullt lynne, och hon kände att hon behöfde något annat föremål för sitt intresse och tillgifvenhet. Väl hade hon nära ett dussin brorsöner och systerdöttrar, men ingen af dem behagade henne serdeles. Då hon någon gång lifligare fästat sig vid en af dem, som hon trott vara sig tillgifven, upptäckte hen alltid att på botten af denna tillgifvenhet låg en god dosis egennytta. Den brorson, som skrifvit så vackra vers på bennes namnsdag, bad kort derefter om ett lån att betala en förfallen skuld, den andra, hvars nyårsönskan symtes henne så uppriktig, anhöll att på hennes räkning få taga sin granna