Aftonbladet – 22 november 1841, sida 1

korna tala om sina tillbedjare, har hen änn mindre någonting att tillägga; är hon på en ba blir. hon sällan uppbjuden; blott som nödfail sitter hon der och bevärdigas med en dans a någon barmhertig slägting elier någen dansör som ej fått dansa med den han bjudit upp Bittra förödmjukelser, för den som sjelf en gån varit beundrad och firad! Allt är så tomt, hjertat som i sällskapslifvet; hon har ingenting som hjertligt intresserar henne, som fäster hen nes ännu ungdoraliga inbildningskraft; hon må ste nödvändigt bereda sig något nytt intresse som ger hemne en karakter, en viss hållning Har hon någorlunda godt hufvud, förenadt me: en liten estetisk bildning, så kastar hon sig oft på litteraturen oeh författarebanan; arma varelse hvilka nya förödmjukelser bereder hon sig ick der! Ibland slår hon sig på medieinen, bota och bereder välgörande läkemedel; man rådfrå gar henne, talar om hennes lyckliga kurer; d fattiga välsigna henne, hon njuter inre tillfreds ställelse, ty hennes lif har ett gifvit mål, et anseende af kunskap och välgörenhet, som er sätter ungdomens förlorade förhoppningar; pati enterna utgöra hennes familj, hon är ej längr den ensama, den väntande, som förut. Att all deles uteslutande egna sig åt religionen, är ännt en tillflrgt; lycklig den som vet ditåt vända sin blick! -Lifvets kantiga sidor jemnas, de små jor diska obehagena försvinna för ett himmelskt hopp passionerna lugnas; den stackars flickan finne några likstämda sinnen, inom hvilkas fridsamm. krets skämtets pilar ej mera nå henne; hon ha kastat ankar i en lugn och säker hamn. Et äldre, ogift fruntimmer, som äger förmögenhet