Aftonbladet – 20 november 1841, sida 1

TAGLIONI-FÄRDEN. GENRE-MÅLNING AF TANT EVA. (Slut från gårdagsbl.) Så, nu äro vi då ändteligen vid Norrtullb, sade friherrn, hvars tålamod nu äfven i det närmaste var tapprunnet och lensadt, för att bruka tvenne våta termer om detta lätt förrinnande fluidum. Här böra vi nu hafvan, fortfor han med brådskande ord, både vår egen och Carl Göstas adress. Hör på Tallqvist... Men för tusan! der sitter ju Olsson med de egna hästarne! Hvarför har du ej hört efter brefvet och adressen i tuller, och sedan ridit dit du skulle? Herre Gud, hans nåd,, svarade den nya jokejen Olsson och ref sig i pannan, här fins ju hvarken bref eller adress, eller ens någon tullport; åtminstone får icke jag rätt på någon, och alla som jag fråga skratta åt mig. Din dumma best! sade friberrn. Du sitter ju sä godt som midt i tullen sjelf, och när du inte fick något besked, hvarföre satte du inte åtminstone in hästarne, och gaf dem, utan sitter på dem sjelf, som en skata på ett ladutak., Och detta yttrade friherrn med någon ovilja och mycken distraktion, ett fel som vår goda friherre alltid haft men som vuxit till med åren : och betydligen förkofrat sig under dessa resetillrustelser och alla de omtankar som dermed varit förknippade. Hvar skulle jag sitta in hästarne och hvad skulle jag gifva dem?, frågade Olsson, men friherrn svarade ingenting, utan ropade till besökaren, som kom och ville visitera: ;Hvad tusan! håller du mig för en lurendre