Aftonbladet – 20 november 1841, sida 1

hela detta tig, ehuru den heders friberrn under framfarten på denna Drottningatan, sade till sin familj: Ja! nu se vi ingen, och ingen ser oss af våra gamla vänner och bekanta, men i morgon kl. 8 vet ändå hela staden, att vi äro ankomna, ty sådant spörjes genast., Besynnerligt nog var att alla de tremne öfriga. familjens medlemmar, alldeles emot sin vanay nästan på en gång besvarade denna anmärkning. Gud vet hvem som mins Oss,, sade hennes nåd i sin flegmatiska verldserfarenhet. Huru få de veta det?, frågade Agapetus. Hvilka äro då alla dessa gamla vänner och bekanta? HMvan heta de? Äro de roliga? Äre de gamla eller unga? sporde Corona. Friherra visste ej rätt hvem eller hvad han skulie svara, utan sade derföre: Det ramlar så på gatan, att man ej kan höra ett enda ord., (Han hade annars en förträfflig hörsel.) Sålunda fortsattes vägen tigande till det omtalade Bergstralska huset, och det grufliga larm som den gode friherrn der gjorde, innan man fick rum efter sitt ståndr, det skulle låta otroligt om det berrättades; men säkert är att på trettio år hade uppassningen i Bergstralska huset aldrig så sprungit och aldrig så skrikit om hvaraudra, samt slutligen aldrig så skrattat, ty det hela, och hvarje lefvande individ deraf, hade ett utseende af maskerad, som ingalunda undföll snärtorne med mössa i naeken och deras medbhjelpare. Hela familjen sof godt om natten. Sara hade påmint om att räkna försterrutorna och lägga märke till drömmarne. Hennes nåd drömde in