Aftonbladet – 19 november 1841, sida 3

blir jag förtjust, alldeles ursinnig af glädje ati återse honom. Vi omfamnas, vi kramas, vi tala med entusiasm om fordem, ja, vi gråta om si fordras, ty: hvad gör ej tysken för pengarp... tänkte hofmarskalken, och var kommen ända derhän, att han sjelf skrattade godt åt sin egen låga uselhet. (Slutet följer.) ENE — Ibland de bof-anekdoter, hvaraf de Engelska tidningarne som oftast äro uppfyllda och som tilj en del äro temligen fadda, förekom nyligen i en tidning, att Drottning Victoria i den första konseljen, sora ägde rum efter den nuvarande konservativa regeringens bildande, inburit den lilla prinsessan på sina armar i konseljrummet, och med moderlig ömhet förevisat de nya ministrarne det intressanta barnet.s En sådan handling, bi:ogar bladet, talar mer än kela böcker om vår älskade drottnings goda hjerta. Om denna händelse är i sjelfva verket intet ennat än godt att säga, och åsynen af en moders ömhet är något, som alltid väcker välvilja och deltagande. Men å andra sidan är denra lilla uppenbarelse af medershjertat också någonting så enkelt och vanligt, att det är ingenting att tala om offentligen, minst såsom ett koraktersdrag, hvilket talar mer är hela volymer Att vilja skapa någonting utomordentligt och stort hos en drottning, derföre att det är en drottning, af en känsloyttring, som man alla dagar ser hos hvarje moder, hvilken icke stängt sitt bröst för naturens känsler, lemnar endast ett af de många bevisen derpå, hura fallna menniskorna äro att haka sig fast vid de aldrasimplaste och hos andra menniskor vanligaste banmdlingar för att, när de utgå från regerande personer, deraf göra ett ämne till förgudming. Pet är på detta sätt som smickret värst bortskämmer de högt uppsatte och sedan gör dem så ömtåliga för det minsta och hofsammaste vidrörande af eller invändning vid deras åtgärder,