vi uti hans sinne och anda iefva för hvarandra. Likasom uti Christi lif intet ögenblick företer sig, som icke var riktadt uppå det stora verk, hvilket ham var sänd till att utföra, och likasom har uti alla lefaadsförhållanden, i hvilka han befann sig, ech i all mensklig beröring, hvari han trädde, nega afvägde alla förekommande omständigheter, för att af dem draga den högsta möjliga vinst för menrniskornas lyftning och förädling och för att väeka och utveckla hos dem medvetandet af deras rätta himmelska lycksalighet ech värde: så böre ock vi, såsom alla kallade till Guds tjonst och gemenskap, dertill använda hvarje stund. När vi vid allt hvad vi söke, vid allt hvad vi få och ege, alltid hafve vårt ögonmärke derpå rigtadt och fråga oss, hvad dermad kan vinezas eeh uträttas för Guds rike, och sammaiedes vid hvarje kall och umgänrgesberörimg, hvari vi träde, aldrig förlora detta mål ur sigte: då efterkomme vi det stora budet, att vi skola älska kvarandra inbördes, såsom Christus har älskat ess. Tänrke vi oss vid bvarje rike, der detta motsvarar sin ide, en organisk savwahällsförbindelse af medlemmar, förenade under sl öfverhufvud och genomträngda, så var alltså Guds nåd med oss genom Christum, att genom homom sammanknyta oss med Gud och med hvarandra till en andelig gemanskap, som skulle omfatta både bimmel och jord. När vi, regerades af hans sannings och kärleks makt i våra hjertan, icke vilja och kunna vara något amnat äm rättskaffens medlemmar af detta rike, då äro vi kristna, icke ensamt till namnet utan till sinne och anda; och huru härigenom en sedlighet uppkemmer, i jemförelse med hvilkea all anRån så kallad sedlighet endast är en matt skugga eller en kropp utan lif, skall i en följande artikel närmare visas.