Aftonbladet – 19 november 1841, sida 1

korta och nätta dagsresor, ett offer af friherrns soda bjerta åt sin okostiga och vid resor o0vanda maka, på bekostnad af hans eget ringa tålamod, så kunna äfvenledes vi förflytta oss, men snabbt sem en pil, till en rikt möblerad våning vid en af Stockholms förnämsta gator. Kloekan var slagen 14 på förmiddagen i St. Jakob. Ännu voro dock icke gardinerne uppdragna hos den utlefvade och ändå ganska lefvande hofmarskalken v. Y. — friberrns älskade frände Carl Gösta. Men nu hördes en lång och djurisk gäpsning från djupet af singkammars-alkovev, och straxt derefter ljudet af en befallande ringkloecka. Kammartjenaren inträdde, fick bannaor för att klockan var för mycket, för att den för en stund sedan, då tjenaren tittat in — sakta sem en katt — varit för litet, fick vidare bannor för att vädret var fult, för att hofmarskalken sofvit illa, för att lynnet var dåligt och för att förlusten på whist varit ganska be.ydlig den föregående aftonen. Gif mig genast nitt kaffe, ropade hofmarskalken sömnigt och vresigt. Kammartjenaren kom flygande dermed, och på silfverbrickan låg äfven ett bref. Hvad är det för ett förb. bref nu igen? — rågade bofmarskalken förargad, ty han hade nåsot. skrala affsrer, blef alltid ond när ban fick bref, och i den dunkla alkoven kunde ban nu sj upptäcka mer än den yttre, för honom obehagliga formen af dessa små fyrkantiga hvita ing, med sin runda korall mun, hvilken dock ;ppnas till bra fula ord, när det blott talar om örfalloa räntor, och uppsagda kapitaler. Det är heanes nåds vapen i sigillet, sade