Aftonbladet – 19 november 1841, sida 1

ivnandöme mådde väl, såsom alltid gungande i harmoni med sjelfva herrskapet, men bakpå skakade en koffert och på denna en eller två skjutsbönder, ty i anseende till de dåliga vägarne lät riherrn sina rätt vackra, fast något för feta och unga egna hästar gå före alldeies lösa med den nya jokejen, och hade nu ett allt för besynnerligt anspann af trenne hästar för vagnen, och venne andra framför dem, med en pojke som ved den högra, ;summa sex ök sade friherrn, sum jemt satt inuti vagnen och förargade sig på bur dumt och illa pojken red. Rymligt satt nog familjen, men ingen har måbända tänkt på den fasansfulla tyrgd som de stackars blancharderne och de nära fyratioårs gamla bärremmarne hade på sin lott, ty friherrn var en stor lång, mager, men benfull och knetig man, henues nåd vägde sina tolf lispund, Agapetus var ock af desse långa, beniga figurer som äro vida tyngre än de se ut! Sara var en korpulent jungfru om fyratio år, och Corona var en stor och starkt utbildad flicka för sin ålder, fast hon såg lätt och vig ut sem en ung hind. All rörelse, all konversation i vagnen bestodo friherrn och hans plilla Corona, som satt midt emot bonom, ty hennes nåd tog sig för det mesta en oafbruten lur, med tätt slutna ögon. Agapetus tycktes göra detsamma, fast med vidt uppspärrade ögon, hvarfö.e vi wilja kalla hans tystnad för detta mediterande, som ännu ingen var rätt slug på, om det hörde till esse eller non esse. Sara bara nickade. Corona såg ut genom aila fönster, förvånades och gladdes åt allt hvad hon såg, skrattade och frågade, men satt ändå så der temligen stilla. Men se friherrn! han flög Ifram