Aftonbladet – 18 november 1841, sida 2

I drängstugan satt skomakaren, gjorde galoche åt hans nåd, lappskor, tofflor och ytterkängor åt hennes nåd, danseskor, åt fröken och sex per stöflar åt unga baron, ty han slet som en varg allting, och sina stöflar för det mesta med att frottera dem emot hvarandra. Detta skomakeri gjorde således att det oerhörda hände: Man såg fröken då och då, alldeles lik sin herr fader, springa ned i drängstugan, klappa skomakaren på axeln, och säga i em hviskande och hjertvänlig ton: Söte Erik, gör intet mina skor för stora; långt hellre för små, ty det är mycket bättre.n Di ska fälle gå på ändå,, svarade Erik sträft, utan att se upp från Agapeli beclsömsstöfvel, som han limrade ihop så att svetten stod honom i pannan. — MÅhR ja, visst, svarade Corona; men så kan jag få på mig rätt små skor, ech då se fötterna så smånälla ut äfven. . Händelsen var den, att hennes nåd, loj, lat och liknöjd för nutid och alla moder, var vorden i bög grad gammalmodig och efter sin tid i kläder och allt, men hon hade bibehållit vanan, och fortplantat den till sin dotter, att alltid hafva vackra handskar på de vackra händerne, och att vara väl chausserad, som hon på gammaldags vis det kallade, och man skulle leta rätt mycket, för att i sjelfva vår eleganta hufvudstad, under de långa, släpande och skymmande roberne, få rätt pi ett par, först och främst så vackia fötter, och sedan så väl och fiat utstyrda som Corenas, äfven i det djupaste hvardagslag. Sko-Erik var äfven så mycket .mästrad och så väl inlärd, och hade så många gånger fåll samma piminnelser, att hans fruntimmersskor voro alldeles en charme att se emot hans groteska stöflar, och om hennes nåd för egen del kände något tecken till behag af Stockholmsresan, så var det derför, att bon sjelf sku!le få passa ut skor åt sig hos fru Söder) j j j j