Aftonbladet – 17 november 1841, sida 3

(Insändt.) Då så mycket blifvit taladt och skrifvet om den s. k. Borgerskapets Befälhafvare, torde det tyckas som det vore öfverflödigt att i detta ämne vidare orda; jag anser mig dock, såsom en fattig borgare här i hufvudstaden, med en talrik familj och fri från allt slags partiskhet, böra till de Femtio Aldstes behjertande framställa några ord nu, då fråga hos desse Herrar lärer uppstått om något slags penninge-utgift af Borgerskapet till ofvannämnde tjensteman. Hvarföre amhöllo 4820 års Femtio Äldste, att den då varande Stadsmajors-platsen måtte blifva obesatt? Jo, emedan denna tjenst ansågs under en längre fred vara obehöflig och penningarne kunna användas till något nyttigare ändamål. — Aro tankarne i detta fall hos största delen af det nuvarande Borgerskapet förärdrade? Nej! kunna vi tryggt svara, hvarom hvar och en, som aldrig så litet känner Borgerskapet, lätteligen kan öfvertyga sig. Dessutom hafva vi ju nu haft en mycket längre fred än år 4820, och för närvarande företer sig ej den ringaste anledning, alt den snart skall blifva bruten. När nu 1820 irs Femtio Aldste visat att de velat och kunnat, äfven i detta fall, hushålla med Borgerskapets medel, vore det då rättvist och billigt af 1841 års, att vilja återförnya ett onus och skattlägga deras förut nog högt beskattade medbröder, och derigenom inom detsamma stadfästa en förderflig militärisk lyx och fåfänga, hvilken egentligen skulle komma att drabba de mindre bemedlade klasserna; ty hvad Borgerskapets första eller GrosshandelsW lass beträffar, så har erfarenheten nog visat daras urskiljning att vilja undvika allt sådant. Om inom de nuvarande aktningsvärda Feratio Aldste skulle finnas några, som ville bidraga till införande af ett sådant onus, hoppas jag och är jag till och med öfvertygad, att deras antal är ganska ringa och förtjenar att blifva kändt. — Huru långt dessutom le Femtio Aldstes rättigheter sträcka sig, att ägga skatt och tunga på deras medbröder, för att gifva löner åt militäriska embetsmän, derom vill jag nu icke ingå; min mening och önskan är blott att desse Herrar, till hvilka Borgerskapet sätter sin tillit och förtroende, och hvilka icke kunna vara i okunnighet om den aftagande välmågan, åtminstone inom vissa klasser af Borgerskapet, samt i betraktande af den år för år tilltagande dyrhet på alla slags lifsförnödenheter, måtte söka afböja återinförandet af en utgilt, som vi nu lyckligtvis undvikit; men som, än en gång införd, icke vidare kunde bortvoteras eller undvikas. Det beror således måhända på ett ögonblicks eftergifvenhet och förhastande af några få röster, om Borgerskapet skall komma att för all framtid ånyo vidkännas denna betydliga tillökning i sin budget. Det torde invändas, att sedan den nuvarande befälhafvaren redan blifvit utnämnd till tjensten, så skulle Borgerskapet äfven vara ovilkorligen för