L VTRIPLRTFR FR TITCILI RR, TUTTAR TRT 218 vj SUREDS BLY Jallmän aktning och til:gifvenhet, utan äfven, i fal det är en pestmästare, många flera postböcker äl den förre, kvarpå Malmö postkontor i nu varand: linrehafvares hand är ett talande bevis. HVARFÖRE SKALL MAN FRYSA I GUDS HUS: Det finnes treligen ingen, som icke någongång vintertiden haft anledning att göra denna fråga men så lilet är man van att tänka på afhjelpan det af de brister, vid hvilka man blifvit var från barndomen, att vi icke på ett enda ställe hört det ifrågasättas att uppelda kyrkorna, oak. tadt sådant vida bättre skulle behöfvas här än : JEngland, der det likväl är så allmänt. Om man likväl besinnar, huru många förkyl sig vintertiden i kyrkorna, och att en obehagliga känslan att frysa nödvändigt måste till er viss grad störa andakten, så torde det icke finnas öfverflödigt, att göra denna fråga till föremål för allmänna uppmärksamheten. Närmaste anledningen som vi fått att vidröra den, är en ganska väl skrifven artikel öfver samma ämne i Norska Morgenbladet, hvilken här nedan meddelas, emedan det mesta deraf äfven är tillämpligt på vårt land: Man hadep, heter det, väntat sig att den för utarbetande af ett förslag om kyrkors och kyrkogårdars utvidgning nedsatte kommission hade tagit deana fråga i öfvervägande, då den utlåtit sig öfver hvad som hörer till en kyrkas ändamåilsenliga inredming; men man finner likväl att denna fråga icke finnes med ett enda ord vidrörd uti bemälte kommissions arbete. Det har således antingen icke fallit kommissionen in att tärka derpå, eller har den ansett frågan vara utan vigt, hvilket den dock visserligen icke är. Vi bo under ett kallt klimat och hafva behof af att på bästa sätt skydda oss för kölden. Det är i sin ordning att alla offentliga församlingsställen, theatern, börsen, auklionslokaler m. fl. uppeldas, och man måste derföre med rätta finna det både otillbörligt och oförnuftigt, att kyrkan deremot står kall och frostbeklädd, utan att någon bekymrar sig derom. Är detta likväl icke en besynnerlig inkonseqvens? Der, hvarest man sam las för att öfverlägga uti verldsliga angelägenheter, har man öfverallt eid och. värme, men på det heligaste församlingsrummet, der jag just har största behof af att slå mig ned i god ro, der jag skall sitta stilla i flere timmar, blotta mitt hufvud, och i allt fail vid vissa tillfällen, såsom kommunion, fadderskap m. m. lägga af min kappa och öfverplagg, — der skall jag vara utsatt för klimatets hela stränghet, förökad af de kalla murarne. Detta är ej allena högst obehagligt, utan måste äfven evedersägligen utsätta dem som besöka kyrkan för den största fara till deras helsa, utan att tala om, huru andakten under sådana omständigheter måste lida och afsigten med gudstjensten derigenom förfelas. Man kan icke undra på, att folket under den kalla årstiden ahåller sig från kyrkan, ja! att till och med de, som af hjertat längta efter uppbyggelse, mången gång finna det betänkligt att söka den i Guds hus. Det kan härmed. förhålla sig dåligt i städerna, men på landsbygden är det dock långt värre, der kyrkorna i allmänhet hafva öppna golf, viggar och dörrar, och gudstjenstens bivistande för de fleste är förenad med en resa, som stundom är lång och besvärlig nog och som för det mesta sker till fots, ja stundom äfven på skidor. När nu det arma folket, som i sin nationaldrägt blott har ett ganska måttligtskydd mot sölden och ice någon kappa att svepa in sig uti, kommer varmt och drypande af svett in uti den kalla kyrkan, och der sitter stilla en längre stund, så behöfver man icke tveka att förklara ett sådant förhållande såsom ytterst farligt! ör helsan. Om än Norrmannens starka patur ål mycket, så uthärdar den dock icke allt, och nsändaren är förvissad om att många gilvas, som under en sådan färd ådragit sig allvarsamna sjukdomar, ja! han vet bestämdt ett tillfälle, lå en ung, förhoppningsfull menniska derigenom drog sig en svår lungsot, hvarpå döden snart öljde. 1 följd af allt detta har det blifvit en lödväxdighet, som icke borde existera, att nattardsgången under vintern upphört på landet, nen den fortfar dock så långt in på hösten, att nan är besvärad af kölden. Det har till och