tet; nu har ham väl ingenting mer att frukta ec ärnar tillstå allt för kejsaren. — Ingenting att frukta? sade Jeanne. — Ja, nu kan jag säga dig det, mitt söta barn efter hazrs bref ställt mig tillfreds. Uppdragen e beskickring af högsta vigt, hade Raoul, jag vat ick utaf hvad skäl, hastigt rest tillbaka från Wien kejsaren, som fått veta det, var uppbragt mot ho nom ock hotade att låta iasätta honom på Vincen nes; en af mina vänner hade underrättat mig här om, och jag skref genast några ord till Raoul oc skickade brefvet till hans hotell, på det han vi sin ankomst till Paris måtte bli kunnig om hvil ken fara han lopp. oo — Och allt detta för mig, endast för mig. .. Stackars Raoul! tänkte Jeanne. oo — Nu är jag utan fruktan, mitt barn; då Raou beger sig till Fuilerierna, kan ham säkert förklar: sitt förhållande för kejsaren. ... Han säger dess utom i sitt bref, att han snart kommer sjelf, fö att lemna mig vidare underrättelser. Hertig de Bracciano lät fråga huru hams hustri befann sig. Jeanne uppgaf ett rop och fick ett nytt nervanfall Gsnom hertigens förvållande hade ju markis då Souvry omkommit på sehavotten ? Underrättad om denna förfärliga hemlighet unde den olycksulla natt, hon kade tillbragt hos Herr man, kunde den beklagansvärda Jeanne ej YPPS den för sin tant; hon kunde ej heller tåta sin mar misstänka att hon visste hvilken del han tagit : derna blodiga exekution. Anvu visste prinsessan de Montlaur ingenting om hertigens samtycke till äktenskapsskillnaden. Då Jeannes nmervattack upphört, gret hon ymnigt och kände sig tröstad. Hon ville nödvändigt stiga upp för att taga emot Raoul och veta följderna af hans samtal med kej saren. Klockan ett lät öfversten anmäla sig. Jeanne räckte honom sin hand, den han yvördnadsfullt kysste. — Nå väl! sade prinsessan de Montlaur, hvad sade kejsaren? — Han var, nu som alltid, mycket nådig emot