;j med hänrdt insämdaren, som är Prestman, all I vinet under Nattvardens utdelande börjat frysa uti kalken, oeh att ban sett nattvardsgästerne ganska ofta framträda skälfvande af köld. FörJäldrar anse för en samvetssak att under vintern föra sina späda barn till dopet, och så beklagligt det är att någonting skall kunma afskräcka Idem derifrån, så är likväl den fruktan ieke allIdeles ogrundad, att blottandet af barnets hufvud Ii den kalla kyrkar och barnets inandande af den kalla luften äfvem utgör en orsak till den stora dödligheten bland de små, hvarjemte mödrarne likaledes utsättas för fara under deras kyrkogång. Om än en ech annan bland menigheten genom en passande klädsel kan skydda sig emot kölden, så är d:t likväl motbjudande att se Presten, i kalott och stora resstöflor och er del af åhörarae, — såsom på några siällen verkligen är fallet — påpelsade med björnhudar eller renskinn, bivista gudstjensten. Prestexr är nemligen icke i bättre belägenhet än kyrkfolket. Han kan väl förse sig med kläder under Prestedrägten och gå i ett par resstöflor, men äfven han kommer ofta varm ifrån resan och måste då kasta af sig en stor del af sin öfverklädnad och blotta sitt hufvud. Icke heller kan han, utan att det skulle anses olämpligt eller anstötligt, myttja vantar på händerna. Insändaren känner Prester, som tillskrifva dessa omständigheter att de fått gikt i hufvudet och förkylda händer. Ios. har sjelf fått sin andel deraf, och har ofta, ristande af köld, lemanat det heliga rummet. I 20 till 29 gr. köld samlas menigheten i Guds hus, för att genom åkörande af predikar, bön och sång söka kristelig uppbyggelse. Snön knrarrar under fötterna, håret styfnar af rimfrost, och andedrägten synes såsom en rök ur den talandes mun. Om någon stund blifva åbörarne orolige, begynna att slå ihop fötterna, för att någorlunda behålla värmen uti dem; några lemna allaredan kyrkan, som gifver ett obehagligt gerljud af det genom snön under föttren frambragta erbarmliga knarrande:. Presten uppmanar till tystmad); men snart lider också han till den grad, att det blir honom svårt att längre med en värdig långsamhet föra sin predikan till slut. Hvad Grundtvig så triffande säger om vår nya psalmbok, att den är ett kallt och luftigt vinterhus för Julglädjen, kan i ordets egentliga bemärkelse sägas om våra kyrkor. Det är ganska ledsamt både för lärare och rättsinnige åhörare, att afsigten med deras sammankomst under sådana omständigheter nödvändigt skall mer eller mindre förfelas, och att många, som önska uppbyggelse, afskräckas från att besöka kyrkan, hvilket är så mycket mer beklagligt, som vintren är den enda tid af året, då landsboerne i flera hänseenden hafva lättast för att komma dit. Hvarföre skall det så vara? Insändaren vet det icke, men har ofta förundrat sig öfver, att denna orimlighet kunnat så länge existera både i staden och på landsbygden. Man vill kanhända invända, att det vore farligt för eldsvåda och allt för kostsamt. Hvad den första faran beträffar, så behöfver den ju icke vara större i kyrkan, än på andra offentliga församlingsställen, der man i sådant hänseende i allt fall icke finner några afskräckande betänkligheter; och bvad kosinaderna angår, så måste dessa — med förutsättande af att kyrkan är tät — blifva myeket betydliga i förhållande till den nytta uppeldanlet i många hänseenden medförer. Man skulle dock våga tro, att ett talrikare besök i Guds hus, en större uppbyggelse der, raera stillhet och ordning under gudstjensten samt säkertet emot ull fara till lif och helsa måtte vara fördelar, som fullt ut uppväga kostnaden af några fam-M var ved och 4 å 8 kakelugnar i hvarje kyrka.å Hvad som i detta hänseende brukas hos våa grannar i de kalla regienerna vet insändaren cke så noza, men han har nyligen sett, att Kö-j ;enhamns prester yrkat, att man måtte förantalta om att kyrkorna derstädes blifva uppeldale om vintren, och i Sverige skall det, såsom let berättas, icke vara så sällsynt. I hvilketdea fallet som helst, synes mig saken så gagnelig ch så lätt att utföra, att man icke behöfver taMn nr OS ) Insändaren har hört, att en prest ex gång vid ett sådant tillfälle fann sig föramlåten att från predikstolen med mycken allvarsamhet undervisa sina åhörare om, huru de kunde bevarall sina fötter från att stelna af köld, utan att föra ett sådant väsen, neml. på det sätt, att de skulle arbeta med tårna och utan uppehåll böja dem fram och åter inuti skodonen, under det sjelfva foten skulle förblifva stilla. Det var också ett råd för tillfället! Man föreställe sig nu huru alla började försöka denna kenst, under återstående delen af predikan, och huru detta skulle öka uppbyggelsen. RR nn RR a nand TR