mig ... han förlät min resa inkognito, och gaf mig tillstånd att åter ingå i det borgerliga lifvet. — Han har endtledigat er från er beställning. ... Er bana är stängd? ... utropado Jeanne. — Nej, min kusin, sade Raoul småleende. Men kejsaren har utan tvifvel insett, att nygif:a ej passa till krigsmän och lika litet till diplomater. — Nygifta? inföll prinsessan de Montlaur. Hvad vill ni säga, Raoul? — En stor hemlighet ... som jag icke ärnade yppa förr än vid min återkomst från Tyskland. ... Men nu kan jag säga er allt. Sedan ett år tillbaka har jag älskat fru de Formont. — Den unga och vackra enkan, sade prinsessan. — Henne sjelf, ers höghet! Vi hado bestämt vår förening till en mera affågsen epok. Men då vissa omständigheter, som föranledt oss att uppskjuta dermed, numera upphört, påskyndar jag denna förening allt hvad jag kan, och vi skola bo på min egendem I Lothringen. Kejsaren har bastämt denna provins åt mig. — En landsflykt! ... sade Jeanne. Och det är jag, som. ... — Hen gifter sig med fru de Formont, upprepade prinsessan med synbar förvåning. Alla hennes tarkar om sin nigces och Raeuls förhållande voro ändrade. . . . . . .s so oc Då Herrman såg sina nedriga anslag upptäckta, reste han till Spanien, dit ledsagad af Glapissen. Man hörde honom icke mera omtalas. Peter Herbin dref ej oegennyttar nog långt att afslå en pension af 6000 francs, hvarom hertig de Bracciano försäkrade honom, för att betala hans tystnad och förstörandet af rättegångshandlingarne. från Dijon. Det dömdes till äktenskapsskilnad mellan bertigen och hertiginnan de Bracciano. Ö:verste de Surville gifte sig. Någon tid efter detta giftermål lemnade Jeanne Paris med sin tant och flyttade till ett gammalt slott i Bretagne, der hon blifvit uppfostrad. Hon aftynade långsamt och dog vid 25 år. i De sista månaderna af hennes Iefnad voro högst smärtsamma. i