— Jag säger, att ni heter Jakob Butler. ... Her tig de Bracciano, som tredde er vara landsförvis för någon politisk förbrytelse ... efter hvad ni sjel uppgifvit ... hade uppdragit mig att vid min an komst till Wien i kejserliga kansliet göra ansöknin om er benådning; jag ville veta, om det misstro ende ni ingett mig, hade annan grund, är en in stinktmässig ovilja; derföre var jag ytterst verksan i mina forskningar. Ni hade sagt er vara dömt sem politisk förbrytare; det fanns ingen sådan me: namnet Herrman Forster. . . För att lätta under sökningarne, lemnade jag ert sigralement. ... D man såg huru angelägen jag var att vinna upplys ning om er, ingick man äfven i kategorien af brott ... Ert signalement träffede så väl in på Jakol Butler, som blifvit dömd för stöld, att jag ej tviflad på, att ju ni var derne Butler. Trots min veder vilja för de ohyggliga detaljer man, till sanningen utforskande, måste underkasta sig, upptäckte ja snart er mor, Wilhelmina Butler, som bodde lång bort i en af Wiens förstäder. Jag fann den olyckliga modren gråtande öfver e vanära; hennes sorg rörde mig djupt, och hon syn tes mig så aktningsvärd, att jag meddelede mig å benne... Jag sade henne en del af kyed som an giek er: att pi hade erbållit en hedrande beställnin; hvilkeR ni bestridde under namn af Herrman For ster, men att ett svårt missbruk af förtroende kun de beröfva er den; att ni genast måste lemna Frank rike, att jag åtog mig att besörja allt... och ja; bad henne, om kon ännu ägde något inflytande på er, söka, för ert eget bästa, förmå er att efterkomm: mina föreskrifter ... Hon tackade mig med tårar och visade mig flera bref från er. Jag har ett här I ert sista bref har ni, utan att närmare förklar: er, gifvit henne del af de lysarde förboppningar, som efter hvad ni trodde, snart skulle gåifullbordan .. Jag ryser, då jag tänker på hvilken ehjelplig olyck: ert bedrägerl kunde vållat... Jag skref till mir vän, att straxt söka upp er... i förmodan att de ej skulie beböfvas mer än nämna er mors namn för att öfverltyga er om, att allt vore upptiekt oc) att ni då ej skulle dra i betänkande att lemna Pa ris och Frankrike. Då jag afsändt mitt bref, var min oro likväl ec stillad... Jag visste allt hvad ni kunde våga; ja