Aftonbladet – 15 november 1841, sida 3

— Är det väl sannt?...sade Raoul förvånad. Förlåt då, min herre!... Men då jag visste er vara en vän till denne man (han visade på Herrman) borde jag tro er äfven vara haus medbrottsling. Det var påtagligt, att öfversten icke visste, att hertiginnan var hos Herrman. Det första han då gjort hade varit att söka henne. Ett ögenblick hyste Herrman ett svagt hopp; om Peter Herbin ingenting sade, vore gömstället, der Jeanne var instängd, icke kändt, och ehuru Herrmans förslager voro hindrade, kunde några timmars uppehåll mycket gynna hans hämnd. Om de icke hört öfversten tala, skulle Herrman och Herbin haft svårt att känna igen honom. För att vara okänd och kunna färdas hastigare, hade de Surville klädt sig sem kurir; hans jacka var försedd med guldgaloner; hans skinnpermissioner och stora ridstöflor voro nerstänkta af smuts och vattnet strömmade ifrån dem. Han hade ridit från Wien i full karrier. De . arresteringserdres polisministern utfärdat till vakten vid tullarne hade sålunda blifvit eluderade. Man tog Raoul för en kabinettskurir och lät honom passera. Han begaf sig först till sitt hotell. Då han fick veta Boisseaus försvinnande, sade honom en hemlig aning, att Herrman hade del deruti. Som han möjligen kunde behöfva hjelp, befallde han Glapisson att sitta upp på postiljonens häst och var om några ögonblick vid Herrmans boning.