Aftonbladet – 15 november 1841, sida 3

Hennes vskildringar hafva här, sem vanligt, myeket hf, och natur-beskrifningarne äro vackra. Hvad som rörer folklifvet, såväl som de politiska tilldragelserna, gör blott tjenst som draperi åt den tafla, förf:s inbillning uppdrazit. För öfrigt har mad. Dudevant i denna roman, liksom i de flesta af sina öfriga, roa! sig att i början framställa mannen som en halfmenniska, ja en riktig Cartouche eller riddar Bliskägg, men synes sedan hafva ångrat sig ech slutligen förvandlat honom till ett trohetsoch dygdemönster. Att hen låter Edmåee motarbeta och qväfva sin kärlek intill dess denna förändring inträffat, är en rätt vacker id och raycket olik hennes smak i allmänhet, ty hon brukar annars, sedan hon i likhet med Lady Bulver, beskrifvit sina bhjeltar som riktiga odjur, behäftade med tidens alla lyten och vices aimables, icke alls draga i betänkande att låta sina hjelunnor utan afseende derpå tycka alideles förtvifladt om dem. En sådan plan och riktning åt fantasien är icke att rekommendera, aldraminst till läsning för det vackra könet; ty det innefattar egentligen blott en hyilning åt passionen ech dess seger öfver alla förnuftets och eftertankans inkast. Den sanna kärleken är en fin, en ömtålig blomma, som, fastän upprumnen på en förgänglig grund, likväl alltjenet röjer sitt himmelska ursprung. Hon älskar sol och ljus, luftens rena flägt, dagg och ether och fordrar eit grundfäste uti någon karakterens skönhet tillika, för att bibehålla sig: af jord allena lefver hon icke. Att förf. i detta sitt arbete i det fallet röjt en upphöjdare åsigt, än i minga af de öfriga, är visserligen en sanning; dock kan man icke frångå, att kon med alltför fri hand utkastat åtskilliga af sina taflor. Imedlertid äger hon mycken invention och fyndighet vid sammanspinningen af sina äfvenatyr, samt vet att fängsla sina läsares uppmärksamhet. Nämnde roman saknar icke helier sina poetiska skönheter, men de framskymta så hastigt som små flammor och dröja icke länge på berättelsens brokiga grund. En sådan lycklig inspiration har förf. haft då hon skildrat Bernhbards sjukdom, der den unge mannens vilda krafter äro fjettrade, och der han, under orediga drömmar, beständigt sysselsatt med sin kärleks föremål, sedan man fråntagit honem Edmees ring, stilla klagar: vEvigheten är långvarig, och jag skulie vilja uteslutande se den uppfylld med minnet af din ömhet. Men jag må söka än så myeket, så återfinner jag icke minnet af din kärlek. Den andra af hennes håda romaner heter Le compagnon du tour de France. Om den torde vi en annam dag blifva i tillfälle att berätta. Schackparti. GÖTHEBORG. STOCKHOLM. Hvitt. Svart.