Aftonbladet – 15 november 1841, sida 1

Denna, som låg på knä, med hufvudet böjd bakåt och halföppen mun, hade äfven sina ög ständigt fästade på honom. Hon tyektes vara fängslad af hans förfärand bliek, från hvilken hon ej kunde vända bor sin syn. Peter Herbin, sittande vid bordet, höll än: i högra banden en penna, den han, under som talet med Herrrmaan, machinlikt hade fattat; han venstra hand, som var öppen och upplyftad antydde en djup förvåning, med framskjutei hals ech orörlig blick betraktade ham hertig:s nan med häpnad. Denne mans ansigte, ehuru dystert ech vi drigt, syntes likväl vara smärtsamt upprördt.. Hans anietsdrag sammandrogos ofta ... likson han hade erfarit en häftig, inre strid. Herrman afbröt först tystnaden, han sade ti! Jeanne med förfärlig röst: — Hvad ämnade ni göra här?...spionera p 088? Hertiginnan svarade ej ... hon kunde endas göra en nekande och bönfallande gest ... Tv tårar runno utför hennes marmorfärgade kinder Herrman stampade i golfvet med raseri vc tillade, i det han hårdt skakade Jeannes arm: — Ni har fått veta mycket, eller buru? — Nåd! nåd! mumlade hon och sökte gör sin arm lös från Herrman. — Se så, se så, Herrman; var stilla, var skon sam, sade häftigt Peter Herbin, som, oaktad sin råhet, ej var på långt när så grym, son hans kamrat. — Sitt ner! sade Herrman hårdt, i det haj släppte Jeannes hand.