Aftonbladet – 15 november 1841, sida 1

förtoradt, skall jag hämnas på ödet ... det må drabba hvem som heldst. — Men ännu en gång: hvad vill du göra? sade Peter Herbin. — Det vet jag icke ... men henne bar jag i mitt våld! och jag svär vid afgrunden! emedan åsennes steg tillintetgör alla mina förkoppningar, så måste jag dra någon fördel deraf ... jag vet ej hvilken. Om jag ej lyekas ... nåväll jag skall åtminstone hämnas, jag svär det än en gång! —flämnas? hämnas? ... på henne! sade Peter Herbin, uppbragt öfver derna dumma ech blinda grymhet. — Först och främst slipper hon ej ut härifrån ... i morgon märker man hennes frånvaro ... då är hon redan blottställd. Peter Herbin ryckte på axlarne. — Det vinner du mycket på. Dessutom skall bon ej vilja stadna qvar . . och Om man söker henne ... — Om man söker henne, skall man ej komma att söka henne här ... då man tror henne vara kär i öfversten. Då Jeanne hörde dessa två män bestämma om sitt öde, lyssnade hon till deras ord, oaktadt sin förskräckelse. — Men bon skall ropa på hjelp, återtog Herbin. — Kommer hon bara väl in i gömstället, som vi redam ställt i ordning, för att undandraga benne verlidens ögon, i händelse hon bade samtyckt att öfverge sin man, så tjeva hennes rop till intet. — Förbannelse! ... och den andre dål... utropade Peter Herbin och slog bänderna tillsammans.