Aftonbladet – 15 november 1841, sida 1

Peter Herbin, mera medlidsara än Herrman, hjelpte den olyckliga att sätta sig, i det Herrman gick med stora steg af och an i rummet. Man visste ej hvad han skulle besluta. — Ett ögonbliek tänkte han att ännu söka bedraga Jeanne, säga, att han visste af hennes närvaro, att hans samtal med Peter Herbin endast var en grym lek; men deuna fabel var för påtaglig. Då han insåg det förtviflade i denna plan, sörjade blodei sjuda i hans ådror. Liksora ädla själar ej utveckla sin fulla glans, förr än vid utomordentliga tillfällen, på samma säll upprå förderfvade naturer brottets högsta grad, först i den afgörande stunden. Tusen orediga tankar korsades i hans hufvud. — Hvad är ail göra? utropade ban och stanoade hastigt framför Peter Herbin. Hertiginnan, som var ur stård att säga ett ord ech hade hufvudet doldt i sina händer, lät tid efter annan höra eR konvulsivisk snyftning. — Hvad som är att göra? sade Peter Herbin, det vet fak! Den fördömda fyilbalien till portvakt, som icke sade mig att någen fanns här; då hade vi ej talat, som vi gjort... Hon hade ingenting fått veta. Hvad man icke vet, är som icke skedt, och om du gifvit ditt tal en annan form, hade hon länge behållit sin inbillning. Nu inser jag nog att hon är villrådig och ej kan hysa de bästa tankar om dig. — Man skall dock ej kunna säga, att jag uppger allt hopp... då jag var så nära att lyckas, utropade Herrman, och stampade i golfvet med raseri; eller också, om jag nödgas ge spelet