Aftonbladet – 13 november 1841, sida 4

ör det han tagit hem bränvin. Ringel hade deröf er alldeles blifvit förbittrad och börjat gräla på henne. )å hams lärgosse på aftonen inkom, hade hustrun etat gråtande i en vrå och yttrat att hon skulle gå sjön, hvartill Ringel idkeligen svarat: alåta gån. )Å saken syntes taga en så allvarsam vändning, hade ärgessen sprungit efter Christina Olsdotter, som senast ankommit och sett, bur hustrun varit brinfad nära förtviflan öfver mannens hårda bemötande, pch mannen deremot rusig, stormande och ond, anydande hustrun att draga åt helfyete och alltför gerna för honom gå i sjön. Christina hade sökt bereda försening dememellan, men Ringels hustru kade endast svarat, att det var henne omöjligt att förscnas med sin man, att hon aldrig älskat honom och ej kunde tåla henom, hvarföre det vore bäst att bor gjorde af med sig. Under utbrottet af sin vrede hade hustru Ringel äfven framdragit, att hon råkat i andliga bekymmer, för det hennes man 3:e gånger . ådragit sig och henne ovärdig nattvardsgång, hyvilket beröfvat henne allt själslugn och gjort henne l olyeklig för tid ech evighet, samt bragt henne till beslutet att förkorta lifvet. Derföre ville bon nu, så fort mörkret inbrutit, taga en ökstock och derifrån kasta sig så långt ut i sjön, att de icke skulle få rätt på benne, innan mannens samvete vaknat. ! Hustru Ringel medgaf riktigheten af detta och andra uppträden under kennes olyckliga äktenskap, ! hvars uplösning genom skilsmessa hon Iföreslagit mannen, som likväl aldrig velat samtycka dertill. De ofvannämnda religiösa bekymren förklarade hon ännu fortfara oeh härröra deraf, att mannen, vid de 3 sista nattvardsgångarre, dels varit halffull, dels haft ovärdiga och oanstärdiga utlåtelser om sakramentet, samt att bitterheten dem emellan varit lika stor bide före och efter dessa försoningens måltider. Vid åtankan häraf syntes enkan Ringel blifva rhera öppen och rörd. Domstolen begagnade detta till-: fälle att förmana benne till uppriktig bekännelse. Hon kom dervid i en svår, inre strid, hvarom hen-: nes tårar och förställda anletsdrag vittnade, samt medgaf, att hon väl icke velat mannens död, men ej heller varit wissnöjd med utgången. Då domaren allt mer ansatte benne med förmaningar och frågor, så blef hon slutligen alldeles förtviflad, bemen började svigta under henna, bon klagade sig utstå de mest sönderslitande qval, och samtyckte ändtligen att anförtro sina bekymmer åt en prestÖman. Kyrkoherden i församlingen efterskickades då och kom genast, samt tog hustru Ringel i ett afsides rum. En half timma derefter inträdde Äkan med henne uti domsalen. Hen syntes då lugn och aflade en fullständig bekännelse om sitt Ebrott, alldeles sådan, som der här ofvan blifvit anförd. För bennes ögon och tankar, sade hon, kade, vid gerningens begående, endast isväfvat befrielsen Plifrån ett helfvete här i verlden, ty så betraktade hon sitt äktonskap, hvilket hon ej på annat sätt kunde blifva qvitt, då hon aldrig kade någon ro och glädje att vänta sig tillsammans med Ringel. Vader förklarande, att hom nu kände sig lättad från en tung börda och återgifren sig sjelf, föll hon i en häftig gråt och utbrott af den djupssta änger, derunder hon bad bela den i tingsalen församlade menigheten och visse ibland dem i synnerhet, för nämligast Christina Olsdotter, som hon ansåg si; Shafva oskyldigt dragit med sig i olyckan, att förlåt: åtbenne, glömma hvad hon emot dem felat, sam bedja för henne. Håradsrätten dömde enkan Risage! ett halsbugga och å båle brännas, och Christina Oisdotter att fö räolefligt innehafvande af arssniz, böta 46 Rdr 3! sk. Bko. Sådant är äfven Svea Hofrätts utslag, d (äl sistl. September, endast med dsn skilnad, att qve lifikation af dödsstraffet, på grund af Förordningei den 10 sistl. Juni, är borttagen. Målet är nu hemstölldt Kongl. Maj:ts pröfning. RN