Aftonbladet – 13 november 1841, sida 1

Joönosr saekies ur dessa på en gång ljufva och smärts socka tankar, af några röster, dem ken hörde . irsupan utanför. ooHan spratt till; det vir icke Hermans röst. Manx uvalsde hans namn; hon lyssnade. — Pu sofver, gamla fyllbult! ... Jag frågar dig om Herman är hemkemmen, sade en sträf eckh hes röst. — 52 e fer. svarade porivakten i vresig ten. — For svedda granater! återtog samma hesa röst, Jeavue hörde tusga steg i trappan. Förskråekt och oviss om hvad beslut hon skulle fatta, tvekade hen ett ögonblick. Dee persen, som steg uppför, hade kommit upp till atsatsen. Han kastade bäfvande bliekar omkring sig och blef varse glasdörren till alkoven. Ho: öppaase denna dörr och gick in. Knappt förmådde hon hella sig uppe, hen stödde sig mot dörrev, som dolde gömslet, der Boizreau sedan dagen järua: setal innesluten. Hon tylte med förskräckelse en flik af gardimen. som bänrgde för glasdörren, bliekade in i rumsizret och s:g Peter Herbin komma in. De mans hiskliga ansigte förorsakade den oiyekliga en ny förskräckelse; hon kunde ej begripa hvad gemenskap Herrman hade med en dy: ik pe rsOn. Peer Herbin närmade sig bordet, såg hvad Herrman skrifvit, och läste. — Hvar fan kan han vera så sent på natten? sade han begrundande. Kleekan är snart tu, och han är icke hemma än: ... Det oroar mig jag, som har så mycket att säga homom ... en jag hör steg i trappan ... det är khan. Herriman Forster inträdde. XIX. FÖRTROENDEN. Ena af rutorna på glasdörren var sönder. Jeanne hörde följande samtal: ;