Aftonbladet – 12 november 1841, sida 3

att vår förening hädanefter skulle bli alltför olycklig. Min första id var att sätta mig emo all skilsmässa... jag kände värdet af den skat jag skulle förlora... Då jag blef lugnare, in såg jag, huru erätt jag gjorde att missbruka der makt, som lagen ger mig att tvinga er lefvö tillsammans med mig. Jeanne trodde sig drömma: hon såg på sir man med häpnad. Två gånger förde hon han: den till sin panna, blickade omkring sig, oct hennes ögon fästes åter med bestörtning på hertigen, som tycktes allvarligt öfverlägga. Jeanue hade redan tillräckligt känt faran a att öfverlemna sig åt ett bedrägligt bopp; hor qväfde så att säga, sitt hjertas slag och sade til sin man: — Förlåt, min herre... jag fruktar att ej haf va förstått er... Var så god säg mig än er gång... Hertigen betraktade henne tyst några ögonblick ; derpå steg han hastigt upp och sade: — Nå väll... jag samtycker till äktenskapsskilnad, min fru; det skulle kosta för mycke! på mig, att se er olycklig. — Ni samtycker till skilnad!! upprepade her. tiginnan och knäppte ihop sina händer... N samtycker! . .. — Ja, min fru, som jag sagt er... offret är stort: men jag har icke mod att vilja er olycka — Ack, min herre! Hur grymt vore det e af er att bedra mig!:.. Men nej, nej... jag är tokig... denna dag har varit så smärtsam .. jag drömmer... jag vet ej mera till mig sjelf I detta ögonblick slog pendylen half tu.