Aftonbladet – 12 november 1841, sida 3

— Ack! utropade Jeanne, steg hastigt upp, och skyndade mot dörren med förvirrad blick. Här är intet ögonblick att förlora! Det blir för sent. — Ni flyr mig, min fru... då jag kommer för att ge er det största prof af min undergifvenhet för era önskningar! utropade hertigen. Jeanne såg stmnt på honom. — Är det verkligen gannt? återtog hon. Det är då icke ett grymt skämt? — Läs, min fru och var god och teckna ert namn, sade hertigen, i det han lade framför henne en ansökning om äktenskapsskilnad. Han gick att hemta en penna. Jeanne läste uppmärksamt; derpå föll hon till sin mans fötter och utropade med hopknäppta händer: Ack, min herre! Niär den ädlaste bland menniskor. Huru har jag ej misskänt er! — Min fru, min fru!... stig upp; jag förtjenar ej detta beröm... Jag har gjort hvad en hederlig man bordt göra. Jag ångrar blott att jag drog i betänkande... Var god och skrif under... det är sent... ni är trött, jag äfven. I morgon skola vi närmare talas vid... God natt, min fru! — God natt, min herre, sade Jeanne, i det hon fattade sin mans hand och tryckte den hårdt i sin. Jag vet allt hvad detta offer kostar er... Ack! var öfvertygad om min tacksamhet, min eviga vänskap. — Den sednare skall vara mig nog, min fru... Jag skulle finna mig alltför lycklig att kunna förtjena och vinna dem. Hertigen gick ut ur rummet. (Forts. följer.)