Aftonbladet – 12 november 1841, sida 1

— Store Gud! Hvilken olycka! Efter några ögonblicks tystnad återtog han med stadig röst : — Nu, min herre, begriper jag allt. Ni vil utan tvifvel sätta ett pris på er tystnad ... Herrman är fattig... utan stöd... Ni vill, at ag betryggar hans framtid ... Jag ångrar bitert det förflutna, var öfvertygad derom; men ag vill åtminstone göra allt, som står i min makt att ställa er tillfreds: handlingarne, som iro i era händer, skela förvissa er om min nogsrannhet att uppfylla mina löften. Då hertigen sig Peter Herbins kallblodighet, blef han djerfvare, och tredde sig genom någon obetydhg uppoffring kunna räddas ur denna srymma belägenhet. — Jag känner, sade han, i skenhelig ton mina pligter mot den olycklige Jakob Briot: son; men ehuru skenet är emot mig, så var öfvertygad, att jag i denna bedröfliga affir endas: varit lagens stränga, men opartiska organ. Jag skall taga vård om Herrman Forster ... hans åsyn skulle vara mig för smärtsam, att jag kunde tänka på att behålla honom hes mig ... Men jag kan genom mina relationer betrygga bans öde; han kan räkna på en syssla, att börja med, och sedam erhåller ham en pension, i mån af sina behof ... tvåhundra napoleoner, will exempel ... Finner ni kanske summan otillräcklig? Säg det uppriktigt, min berre; ingen uppoffriug skall vara mig för stor. Peter Herbin smålog på ett eget sätt och svarade ingenting. Hertigen tog denna tystnad för ett bifall oeh fortfor: — Hvad er angår, min herre, så föreställer