Aftonbladet – 11 november 1841, sida 1

Med ängslan frågade han sig sjelf, om öfverste de Survilles trägna besök hos hans hustru hade blifvit anmärkta eller ej. An hoppades han, att Raouls slägtskap vore neg att på ett nöjaktigt sätt förklara dem; är tycktes honom denna slägtskap tvertom böra tjena till ämne för de bittraste anmärkningar. Han förebrådde sig nu myeket att ända hittills så förtreligt hafva emotiagit Raoul; ty em hertigen ej tviflade på sin hustrus dygd, så fruktade han dock att blifva ett mål för förtal. Hertig de Bracciano hade aldrig byst minsta misstanka mot Herrman. Huru kunde han också tro, att en qvinna kunde tveka i valet mellan en fattig obemärkt yngling och en man, så lysande och förledande som de Survile? Sjelfva prinsessan de Montlaur hade, eburu hon kände sin nidces naturligt ädla karakter, ej ett ögonblick föreställt sig, att hon kunde vara intagen al Herrman. Utomdess hade Jeanze, då äktentenskapsskilvaden var i fråga, och, då hom påstod sig ej tänka på de Surville, hvarken för sin tant eller sir man ens nämnt Herrmans namn, det hona uraktlåtit lika mycket af aktning för sig sjelf, som för att ej blottställa den hon älskade för de Braccianos farliga vrede. Så snart prinsessan de Montlaur lemnmat Jeanne ensam, skref hon i hast följande biljett till Herrman. illt är förloradt; det ges icke mera hopp .-Ni skall ej dö ensam... Man skall i natt återställa till er er moders kors. Tre timmar efter det Tferrman hade emottagit detta bref, klappade Peter Herbin på porten till de Braccianos bötell. Klockan var tio på aftonen. Oaktadt denna på upprörande händelser så rika dag, sysselsatte sig hertigen, som hade en