Aftonbladet – 10 november 1841, sida 3

henne och tryckte henne flera gånger till sitt hjerta. Efter några minuter tycktes Jeanne liksom uppvakna ur en smärtsam dröm, såg med stirrande blickar på sin tant, förde händerna till sina ögon; och i det hon utan tvifvel påminde sig hvad som föregått, utropade hon med en smärtsam suck: Min tant... min tant... Det är då sannt, att här icke ges mera hopp! — Jo, mitt barn, det ges alltid hopp, Gud öfverger oss aldrig; du har aldrig haft något att förebrå dig, detta skall komma dig till godo ... Tiden och glömskan skola småningom läka de sår, som nu äro så frätande. Medvetandet af uppfyllda pligter skola lätta bördan af dina sorger ... Då du blickar omkrirg dig, skall du finna7dem, som äro långt mera beklagansvärda än du, och detta skall trösta dig. — Min tant, ni har rätt, svarade Jeanne med en yttre beslutsamhet... glömskan stillar alla smärtor, låtom oss ej mera tänka derpå... jag skall åter börja mitt vanliga lif... hvad bör man väl göra mot det omöjliga? ... underkasta sig, icke så? Nå väl! Jag skall underkasta mig, jag. — Är det sannt, Jeanne?... Ack! mitt barn! detta berömvärda beslut synes mig allt för hastigt. — Hvarföre det, min tant? sade Jeanne, aftorkade sina tårar och bemödade sig aut le. Ni vet, att jag har mod, då jag will... Nå väl! Hvad jag önskar af hela min själ, kan ej fullbordas ... Hvad är då att göra? ... Lida... Jag skall lida... jag vill sätta min förströstan till Gud... Kanhända har han medlidande med mig!