Aftonbladet – 10 november 1841, sida 1

— Gå straxt, mamsell, och hör efter hvac den der heflakejen vill. Om fem minuter återkom kammarjungfrun. — Fru khertiginma, sade denna, ham har troligen medfört befallning till hertigen att strax begifva sig till slettet, ty hertigen tillsade genast, att man skulle spänna för hans vagn. En kort stund derefter for också hertigen bort i sin vagn. Denna nya händelse ökade hertiginnans be: störtning, men gaf henne likväl en gnista af hopp. Kejsaren önskade träffa hertigen; utan tvifvejl var han villrådig; men hvad skulle resultatet bli af detta samtal? Då Jeanne öfvertänkte sin ställning, tillstod hon för sig sjelf, att hon hade ingen grundad förebråelse att göra hertigen. Han var girig, ärelysten; han räknade på sin bustrus förmögenhet och börd, för att gynna sina planer; men först då hennes begäran om skilsmessa bragt honom till det yttersta, hade han yppat sina egennyttiga afsigter; och dessa afsigter, om han ock tillstod dem för kejsaren. skulle utan tvifvel vara otillräckliga för att berättiga till äktenskapsskilnad. Då, liksom alltid händer, frågade Jeanne sig sjelf, men för sent, hvarföre hon ej föreställt sig möjligheten af ett afslag å hertigens sida. Hon hade funnit så ringa fördelar i denna förening: hon trodde sig äfven så litet förbunden af erkänsla mot hertigen (enär i alla fall de återfångna egendomarne hade tillhört hennes familj) att hon hade bedömt sin mans känslor efter sina egna. Oaktadt sin fasta karakter, vågade Jeannc