Aftonbladet – 9 november 1841, sida 2

tund sedan begärde ett samtal med er, var det ör alt anhålla derom. Nå väll Ja ... jag tillslår ... det är omöjligt att lefva längre tillsammans med er. Jag anklagar er ej --jag ensam har orätt. ... Då jag ingick denna förening, var ag så ung, att jag ej förutsåg hurudan framtiden skulle bli. ... Ni vet icke hvad jag lider, min herre. ... Af medlidande, gör mig icke för evigt olycklig --. bringa mig ej till förtviflan: .. En oöfverstiglig afgrund skiljer oss åt. ..Var god -.var ädel -. samtyck att viskiljas! — Ni är tekig, min fru... det är omöjligt . af hvilka skäl? — Af medlidande, min herre... jag säger er, att vi ej kunna lefva tillsammans... Jag säger er att det finns ersaker, som göra denna skilsmässa ovilkorlig... jag säger er, alt jag helldre dör, än blir längre qvar i detta bus. Då hertigen hörde dessa ord, uttalade med sanningens röst; då han såg Jeannes tårar, hennes bleka och vanställda anletsdrag; då stod han bestört med korslagda armar och sade med dof röst, under det bans hustru dolde ansigtet i sina händer och utbrast i starka snyftningar, — Nu begriper jag allt Det är då sannt!...Jag bedrog mig icke-.-Jag hade varit nog enfaldig att tro på derna qvinnas dygd... liksom ej alla af hennes slägt vore förderfvade redan i födseln! , å Vid dessa skymfliga ord reste hertiginnan sig bastigt upp, med kinderna blossande af harm och ögat blixtrande af stolthet. — Icke ett ord mer! utropade hon med ett uttryek af hög värdighet. Vanbelga ej, genom era förhatliga misstankar, den renaste känsla i verlden... Nå väll... ja, jag älskar... jag älskar med passion . .. ända till ursinnighet, den ädlaste bland män! — Hon tillstår det... Hörde man väl någonsin en dylik skamlöshet! utropade hertigen i raseri.