Aftonbladet – 9 november 1841, sida 2

sätta i fråga ofelbarbeten al en öler flera dess dogmer — den synes tvärtom, för den nemligen, som känner hvad förut stadgadt varit, tydligen önska, att man skall diskutera och rensa dessa böcker —: icke dess mindre säga nu en del af våra Stockholmsprester, hvar för sig, att om han sutte i juryn, så skulle han nödvändigt besvara aktors fråga med ja, och döma att utgilvaren förnekat evangeliska läran, emedan utgifvarea förnekat den eller den dogmen i symboliska böckerna, och emedan presten svurit en förskräckligt dyr ed på de symboliska böckerna. Är det icke bedröfligt, att de, soma räkna sig till de upplysta klasserna i samhället, fått nedsjunka till en sådan okunnighet, att de icke begripa den ed de svurit, eller förmå skilja de serskilda pligter, dem lagen stadgat för dem sjelfva i wulöfningen af deras embete från dem, sem hon ålagt medborgare i allmänhet — ty att de göra denna sammanblandning, för att drifva vidskepelse och skräma enfaldigt folk för den förskräckliga presteien, kan jag ej föreställa mig? Är det ej äfven mycket enfaldigt att sammanblanda förnekelsen af en dogms riktighet, eller af de symboliska böekernas tjenlighet, med förnekelsen af den rena evangeliska läran? Om tt ex. samma intolerans herskade i afseende på annan borgerlig lag, som i afseende på lagarne för religionen, så att tryckfribetslagen förböde förnekelse af den gällande svenska lagen,: skulle då den, som yrkade, att det eller det stadgandet, den eller den balken i allmänna lagen vore orättvis, eller nu för tiden alldeles missförstodes, samt derföre borde få en annan lydelse eller en annan tolkning, dömas såsom hade han förnekat svenska lagen? Nej; det är alldeles klart, att ett sådant stadgande endast kunde komma att lämpas på den händelsen, att någon rent ut säger: jag erkänner icke Svensk lag; jag vill ej underkasta mig att lefva efter denna lag, eller dömas efter den. Antages ej samma ordagranna tolkning för rätta förståndet af uttrycket förnekelse af den rena evangeliska läran, utan skall hvarje tvifvel om dogmerna anses som en förnekelse af hela läran, hvilken är grundad i andan, ej på bokstafven; så stannar det ej förr än man med en viss professor vid Lunds universitet. sladgadt, att äfven sjelfva bokstäfverne i bibeln äro af den Helige Ande ingifne. Detta lilla fefa, sade den renlärige mannen, är det ock ingifvet af den Helige Ande? Ja, hvarföre icke? Då han ingifvit orden, har han ock kunnat ingifva bokstäfverna, hvarmed de skulle skulle skrifvas. Den, som förnekade jotas ursprung från den Helige Ande, förnekade ock, i professorns tanka, den rena evangeliska läran; men jag miste tilligga, att den hederlige mannen dock aldrig skulle önskat landsförvisa någon för ett sådant tvifvelsmål. Man täcktes anmärka, att jag häri alldeles icke vidrört den frågan, huruvida prester i allmänhet kunde anses oskiecklige att sitta i en jury, angående religionsmål, emedan de kunna antagas bundna af fördomar och vanor. Detta vill jag icke bestrida, så mycket mindre som jag här fästat uppmärksamheten på en sådan fördom. Om det derföre skulle vara sannt, att demstolen för Straussiska målet dragit i betänkande att i juryn insätta någon prest, så anser jag för min del domstolen hafva handlat rätt. Min afsigt är endast, dels att visa, det den antagna oskickligheten alls icke är grundad i presteden, dels att erinra, att presterskapet bör taga sig till vara för det vådliga försöket, att genom en bakvänd tolkning af lagarne för :prest-embetet isolera sig från samhället, emedan det stundom händer, att den, som, vare sig af öfvermod eller enfald, skiljer sig från ett sällskap, småningom der bortglömmes och anses för beständigt utesluten. Meknes oe