Aftonbladet – 9 november 1841, sida 1

mig redan hafva beskrifvit för er, på ett osvikligt sätt betryggar vår framtid, under hvad förhållaade som helst. I samma mån hertiginnan afkört sin mar hade hennes ideer, som i början vero förvirrade, småningem ljusnat ; hem bade, eaktadt det sken han sökt gilva åt sitt tal, tydligen märkt, att hertigen ej tänkte på annat än göra sin hustru till ett verktyg, af hvilket han i alla möjliga händelser kunde betjena sig för sin ärelystnad hemliga planer. Hertigionan trodde sig, i den formliga proposition hennes man hade gjort henne, hafva en förträfflig förevändning till en allvarsam dispyt. Hon svarade efter några minuters tystnad: — Jag ingrar mycket, min herre, alt hafva salt mig emot edra förslager; men jag ber er på det högsta, att icke taga något steg i mitt eller ert eget namn, för att erhålla den der öfverhofmästarinne-befallningea hos kejsarinnan. — Hvarföre det, mia fra? — Derföre, att om också kejsaren tillbjöd mig den i morgon dag, skulle jag afslå den. — Ni skulle afstå den! utropade hertigen bestört; ni skulla afslå den! och nyss gaf ni nästan ert samtycke. Ni uppmuntrade mig att afslöja för er alla mina planer, att yppa för er mina bemmligaste tankar, Ullade han oeh kastade en misstänksam blick på henne. — Jag har ingenting lofvat er, min herre, Om jag ieke afbröt er, så var det derföre, att ag ville se huru långt er okunnighet om min karakter kunde gå. — Hvad vill ni säga, min fru? — Uppriktigt, tror ni mig skapad för att tjena er ärelystnad till verktyg, för att vara en medbrottsling af edra dolda anläggningar, edra otacksamma förhoppningar? — Ni misstar er, min fru; jeg finner, att ni ;j förstått mig, sade hertigen kallt, döljande harnen att se sig nära afslöjad.