Aftonbladet – 8 november 1841, sida 2

liga kostym kontrasterade mycket med hans oebetydliga växt och med det listiga, förbehållssamma, nästan låga uttrycket i hans ansigte. Ehuru prinsessan ej var underrättad om det allvarliga samtal hennes nigce ernade bringa å bane, förvånades hon dock af det högtidliga och bestämda i hennes min. Jeannes kinder voro rödare än vanligt; hennes ögen lyste af en utomordentlig glans bon fann sig, i en feberspänning, uppkommen i följd af hennes stora beslut. Hertigen närmade sig sin hustru med en ceremoniell artighet och ville taga hennes hand för att kyssa den; men Jeanne drog den tillbaka med värdighet och sade i en röst, hvårs rörelse hon ej förmådde dämpa: — Jag önskar tala med er i en högst allvarsam sak... Ni tillåter att jag ger befallning att ingen stör Oss. Hertigen bugade sig. ij — Jag går, mitt barn, sade prinsessan de Montlaur. Jeanne tvekade ett ögonblick om hon borde låta sin tant aflägsna sig. Likväl beslöt hon sig dertill, emedan hon fruktade, att den förvåning och smärta, prinsessan kanhända skulle ådagalägga, kunde komma henne alt rygga sitt beslut. — Jag skall komma in till er om en stund, min tant, sade hon till prinsessan, som betraktade henne med någon oro. Jeanne följde henne fram till dörrn, som gick till en salong. . — Hvad fattas dig, mitt barn? sade hennes tant helt sakta; du synes upprörd! I sanning du förskräcker mig! — Var lugn, goda tant, det är ingenting... Var god och vänta ett ögonblick inne hos er. — Må göra... Men kom så snart du kan ty jag vet icke hvarföre jag känner mig orolig emot min vilja vinsäsan och gick sin väg. Hertiginnan (ände sjö å ill sin man.