Aftonbladet – 8 november 1841, sida 1

Denna heliga, sansade kärlek hade för mig samma eutsägliga behag, som religionen erbjuder dem, hvilka med brinnande nit och andakt bedja till Gud. Jag älskade endast för sällheten att älska, liksom man tror för sällheten att tre, utan att hysa ett dåraktigt och gudlöst hepp. I det ögonblick jag skall träda inför Gud. skulle jag ej tillåta mig en ohelgande jemförelse I sin oändliga godhet utväljer Han de ädlaste själar bland de ädla, de renaste bland de rena Han ger dem det englalika värfvet att trösta dem, som lida och åkalla Honom. Ack! Jag misstog mig ej, då jag i er sås den erke-engel, som visade mig himlen, sägande Dina olyckor skola snart se sitt slut. Gud har välsignat mig.. i stället att lemn: lifvet med smärta oeh sorg.. lemmar jag de med hänryekning. Jag har renat min själ genom min heliga till. bedjan af er.. er, en lefvamde symbol af storhe och gudomlig vedergällning! Det synes mig, som ett etheriskt vetarde förde mig mot okända regioner... Allt efter som jag skrifver dessa rader, af hvilka hvarje ord ä; ett steg mot evigheten, tyckas de moln skingras som skymmer min själ... Nyss, då jag börja de detta bref, fåste mig ännu några svaga banc vid lifvet. Nu slitas de... jag finner mig re: dan i en öfverjordisk sfer ... inunder mig ser jag lifvet ... menniskorna med deras irrande passioner ... liksom när man höjer sig upp: luften . .. städer, sjöar, skogar, berg hopblanda: och blifva mörka fläckar ... knappt synliga i o mätligheten.